Att vara en inspirationskälla
Forever yours
I love you and I will forever be yours.
Framtiden
IB
Quote
Att aldrig räcka till
Jag håller med- för mycket press är inte bra. Man ska inte gå in i väggen för att man har för mycket att göra och känner att kraven är för stora. MEN, nu kommer jag reta gallfeber på många, jag tycker egentligen att krav är bra! Enligt mig behövs krav för att man ska utvecklas och göra framsteg, man måste ha press på sig. Ibland måste man till och med ha lite för mycket press på sig för att man ska orka ta sig lite, lite längre oavsett vad det handlar om.
Jag vet att hade jag inte haft press och krav på mig hade jag inte orkat med allt jag gör, och jag hade inte tagit mig dit jag kommit. Har man ingenting som pushar och gör så att man orkar ta ett steg till tror jag inte att man kan nå sina mål. Att nå någonting man verkligen vill ska vara jobbigt, det ska kännas och man ska behöva kämpa! Jag ser det inte som ett problem att ha krav på mig, vad hade jag varit utan dom? Glidit runt i ett liv utan måsten? Låter kanske skönt vid en första anblick, men tänk efter. Aldrig något att sträva efter? Aldrig ha känslan av att man kan jobba lite hårdare, pressa lite till och nå det man vill ha? Aldrig få den känslan, att när man har klarat av något man verkligen vill, kan pusta ut och känna hur pressen lyfter från kroppen och istället ersätts med en otrolig glädje?
Jag tror inte på ett liv utan press, faktiskt. Är övertygad att jag alltid kommer jobba bäst och nå mina mål sålänge jag sätter lite för hög press på mig själv. Pressen och kraven har gjort att jag kan stänga av och bara fokusera på min uppgift, inte bry mig så mycket om den jobbiga känslan för stunden.
Press skapar mål som i sin tur skapar framgång- om man kan handskas med den på rätt sätt.
Vision Board- step 3
Vet att det är superdålig kvalité på bilderna, men jag har bråttom just nu så tog med mobilen snabbt. Ljuset är hemskt men när den är helt klar ska jag ta med den ut i trädgården någon dag när det är fint väder och knäppa några bra bilder. Tills dess för ni ha överseende med kvalitén :P
Hård träning
Alltså; har man punkter i sin träning som man vill nå, ja då får man lägga ner hård, och fokuserad träning oavsett om man är kille eller tjej. Hård och motiverad träning kommer alltid att ge dig resultat. Jag vet att jag har nått en punkt i min träning där jag börjar bli nöjd, självklart kommer jag alltid ha mål som jag ska nå och alltid jobba för, men anledningen till den känslan är för att jag har jobbat som tusan med min träning. Jag startade min träning ordentligt för 4 år sen, så det har tagit tid att nå den kroppsstatusen jag har idag. Det är inget som jag ändrat på några månader, utan det är hård och fokuserad träning under en lång men målmedveten tid.
Nöjd över mitt resultat som jag sammanställde för några veckor sen.
Vision board- step 2
Är som sagt jättenöjd så här långt. Slutresultatet kommer bli superinspirerande!
Uppnådda mål
Summerade det lite kort:
Det jag är mest glad över är nog den ekonomiska biten. Jag har jobbat och slitit sen den dagen jag var 15 år och blev anställd, 30 september 2009 och har alltid sen dess fått höra hur omöjligt det är att vara så ung och tjäna ordentligt med pengar för att ta hand om sina egna utgifter. Det är inte omöjligt! Jag har jobbat sen jag var 12 år men det var först när jag var 15-16 och blev anställd som jag fick ett riktigt jobb; anställningsavtal, betalat skatt, lagt upp budget, en summa som sätts in på mitt konto i slutet av varje månad, deklaration, skattejämkning, ansvar, tidiga mornar, egna jobbnycklar etc. När jag tittar tillbaka på den resa jag gjort blir jag alldeles varm. Den erfarenhet jag fått och dom karriärsteg jag tagit kommer alltid att vara en bedrift i sig, och jag kommer ha en otrolig använding av allt jag lärt mig genom hela livet. Jag kan idag få en räkning från en höleverans på 2000:- och faktiskt kunna betala, utan att be min förälder om hjälp.
Nu när jag kollade på min lönespec. och insåg att jag har en årsinkomst på över 100 000 kronor kan jag inte låta bli att småle. Right in your faces haters.
Ett projekt som jag är extra glad över är Stockholm Horse Show. Hela den helgen var inte bara en otrolig upplevelse utan också en värdefull helg där jag knöt många, viktiga kontakter för framtiden.
Något som jag haft som mål men som jag inte hunnit uppnå är körkortet. Sa att jag skulle ta det när jag fyllde arton men har inte hunnit. IB-plugget har tagit all min tid och därför har jag inte kunnat lägga den tid jag vill på plugget för körkortet. Men det gör faktiskt inte, jag planerar att ta det nu i januari så det är inte ett mål jag är ältar över att jag inte nådde i år, med tanke på omständigheterna.
Tattoo
10/6 2006 står det. Det är datumet när jag fick Ronda.
Jag vet att folk har väldigt starka åsikter för att jag väljer att skriva in datumet när jag fick min första häst. Speciellt folk i min ålder har tyckt att det är konstigt, onödigt och något jag kommer ångra senare. En liten koppling till mitt inlägg för några dagar sen haha...
Men dom vet inte vad "den där hästen" är. Jag har inte bara skrivit in det datumet som förändrade hela mitt liv, jag har skrivit in det datumet jag blev ett med min bästa kompis, den finaste personen jag någonsin haft i mitt liv. Ronda räddade mitt liv. Bokstavligen. Jag har aldrig, aldrig tvekat på vad jag skulle skriva för datum när jag kom på själva tatueringen för tre och ett halvt år sen. Aldrig.
Jag har, ibland, väldigt svåra stunder i mitt liv. Något som kanske alla har. Nu den senaste tiden har jag bara behövt slänga en blick på min axel, sett dom romerska siffrorna och kännt hur hela jag lyfter, orkar resa mig och till och med få fram ett äkta, lyckligt leende. Den här tatueringen är min amulett och min symbol för att jag kan och jag ska lyckas. Den påminner mig om att hon finns med mig hela, hela tiden inom mig och hjälper mig så fort jag faller. Hon räddade mitt liv förut. Nu gör hon det varje dag.
Funderingar kring Saga
Missförstå mig inte nu. Självklart har vi gjort stora framsteg från när vi köpte henne, det känns inte som samma häst men det har fortfarande kanske inte gått åt det hållet jag hoppats. Allting tar en otrolig tid med henne när det gäller att utvecklas ridmässigt. Det finns inte en häst som har en så ärlig och fantastisk personlighet på marken som Saga, hon är verkligen unik med hennes lojalitet, hennes ständiga lyckliga uppsyn och hennes sätt att ta emot en såfort man kommer in på stallplanen. Jag har aldrig träffat en häst med så underbar personlighet och så stort och ärligt hjärta. Men så fort man sitter upp är det som en helt annan häst, och det ändrar sig så markant från dag till dag. Hon är otroligt ojämn med andra ord.
Vi har kollat upp allt kroppsligt för att kunna uteslutna att hon inte har ont eller är besvärad någonstans, men det är inte där felet sitter. Har pratat med alla mina tränare och alla säger samma sak: det sitter endast i huvudet på den hästen, och det är därför det är så svårt att "fixa till" problemet. Hon är så fruktansvärt envis, det går inte att beskriva på något sätt. Allt ska vara på hennes sätt, hon vägrar att bjuda till och försöka rätta sig utan om jag gör något som inte alls passar henne säger hon nej. Och i dom lägena spelar det absolut ingen roll vad jag gör: hon väger 800kg och jag 60kg.
Vissa dagar har jag varit så uppgiven för att jag har inte förstått vad jag gör för fel, har frågat mina tränare och bett dom säga vad det är jag ska ändra på för att hon ska vilja, men det som funkat en dag har dagen efter varit omöjligt att använda sig av. Detta skapade en känsla av uppgivenhet hos mig för att jag har kännt att det kommer aldrig spela roll åt vilket håll jag vänder mig mot för att försöka få henne att acceptera mig. Och det slet mig nästan i stycken för att den hästen som jag kan stå i timmar på marken och umgås med blev som en helt annan person såfort jag satt upp. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, samtidigt som jag såg det som en omöjlighet att klara mig utan henne.
Jag och Kicki har som sagt provat allt under två år. På den senaste tiden har det dock hänt det något. Jag tänkte bara att "jag klarar inte av det här, hon är för tung, för stark, jag blir för stel och för hård" och Kicki bekräftade mina tankar. Så jag släppte bara allt. Släppte ALLA spänningar i kroppen, jobbade endast med dom musklerna som ska användas och sa helt enkelt till Saga "Fine, häng dig på bettet men jag tänker inte bära runt på dig längre. Det är slut på det.". Självklart möttes jag av protester, som vanligt, och hon gjorde allt för att provosera mig till att ta upp fighten mot henne men jag vägrade. Satt bara där mjuk, lugn. Och vad hände? Hon blev så fin, så fin att jag fortfarande inte kan förstå vad som hände.
Då insåg jag vad jag gjort för fel under hela tiden och vad det är hon har varit så missnöjd om med mig: Jag har suttit i för starka "utvecklingstankar" och "presteringstankar". När jag släppte allt och bara satt och lyssnade på henne så blev hon så nöjd att hon gjorde allt jag bad henne om. Vi jobbade tillsammans som en individ och lyssnade på varandra. Saga är en häst som aldrig kommer böja sig för den som sitter upp och med hård eller för bestämd röst säger Att Så Här Ska Det Va!, för att det går emot hennes principer. Sitter man istället upp och ber henne om en uppgift med inställningen att vi kan mötas halvvägs kommer hon att försöka. Jag har verkligen kommit underfund med hennes sätt att tänka vilket glädjer mig mer än något annat i livet.
Vad jag vill komma fram till är att jag har missat att lyssna på vad det är hon försöker säga, missat att vara mjuk och förstående i mitt språk och istället bara tänkt att vi måste frammåt. Så fin som hon varit dom senaste veckorna... det går inte att förklara. Hela hon har en annan inställning, jag har en annan inställning och syn och vi båda uppför oss som ett nyförälskat par i stallet och vid ridning haha! Det finns inga planer what so ever längre att jag någonsin kommer kunna göra mig av med henne. Planen nu framöver är att fortsätta på det spåret som vi är inne på nu. En tydligare förklaring kommer senare!
Hjärtat!
Hur IB har hjälpt mig
Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig hur tufft det skulle bli med tre år i IB. Självklart varnade ju alla i skolan, men på något sätt tar man inte in det andra säger utan utgår från sig själv hela tiden.
När jag slutade ettan blev jag starkt rekomenderad att sälja min häst för att lärarna ansåg att det var i stort sett omöjligt för mig att ha den kvar och klara IB. Jag VÄGRADE, samtidigt som jag inte ville byta linje. Det fanns verkligen inget som kunde få mig att ändra mig, jag skulle gå kvar OCH ha Saga plus jobbet. Några lärare tog det till och med så långt att dom sa att jag inte ens skulle klara ett halvår i tvåan, utan det fanns chans för misslyckande direkt.
Är det något man inte kan säga till mig så är det "Det går inte". Det är den absolut värsta meningen jag vet och skapar endast moteffekt. Anledningen till varför jag går IB är ju självklart för att det är en fantastisk utbildning men även lite för att folk sa att jag inte kunde klara det. Nu är jag ju inte klar med utbildningen ännu, men jag har klarat mig igenom över två år av den tillsammans med häst och jobb och fixat det. Jag är övertygad om att jag kommer klara IB och få mitt diplom, det finns ingen tvekan om det.
Jag har lärt mig fruktansvärt mycket om mig själv under den här tiden. Hur stark jag är och kan bli, och hur förbaskat envis och duktig jag är. Jag kommer verkligen aldrig efter dom här tre åren kunna ge upp vad jag än ger mig in i. Om jag gjorde något förut för att jag ville bevisa för andra, handlar det endast idag om att få bevisa för mig själv och ingen annan, för att jag har någonstans insett att jag är väldigt viktig för mig själv.
Sen behöver man ju inte ta upp all den press som IB medför, och det faktumet att det enda jag tycks prata om nuförtiden går i IB-termer vilket stör alla runt omkring mig, för dom förstår inte vad jag babblar om hela tiden. Eller att jag i vanliga samtal kommer på mig själv att citera fraser ur böcker från mina ämnen. ELLER att jag igår somnade med min calculator och vaknade upp idag och upptäcker att jag har haft den i famnen hela natten som ett barn. IB fucked kallas det för!
Ett litet tips
Sätt upp små mål eller punkter, kortsiktiga och långsiktiga. Vad du vill ha gjort nu och det som är först om några veckor eller månader. Saker du planerar att inhandla och det som du känner att du kan sälja. Timmarna på dagen du ska plugga och dem timmarna du ska ägna dig åt dig själv. Tro mig, ge det några gångers försök så kommer ni märka hur mycket mer strukturerat och lätt livet blir!
Kalender, To Do-list, anteckningsblock med min svenska bok, och en liten liten snutt av matteboken.
Mentala faser
Fas nr.1= När jag inte kommer någonstanns, står bara och stampar på samma ställe hela tiden. Hittar varken någon motivation eller inspiration oavsett vad jag gör. Blir trött på allt och alla och vill bara stänga av huvudet. Det känns som att jag försöker göra något men att jag inte kommer fram, ungefär som när man försöker springa i en dröm men det går i ultrarapid, känner ni igen det? Olycklig eller deprimerad är inte rätt beskrivning utan mer irriterad och orkeslös, ovillig till att förbättra mig samtidigt som jag vill. Det blir liksom ett stort gap i mellan dem här två viljorna och det slutar med att jag hamnar mitt i och ingenting. Jättejobbig fas att ta sig ur, men lätt att hamna i, speciellt i mitten på terminen.
Fas nr.2= När allt bara rullar på. Allt går bra, jag har värsta flytet och det känns som att oavsett vad jag gör blir det bra och jag är nöjd. Skolan flyter, ridningen blir bättre och bättre varje dag, jobbet går bra och pengarna "rullar in". Livet känns rätt så enkelt och man bara njuter hela tiden. Jag gör en sak och det blir kanon, det jag gör efter blir ännu bättre etc. Ibland tror jag nästan att det är hjärnan som lurar en om att allt bara blir bra, att det egentligen inte är något speciellt resultat men bara för att man är inne i den här bubblan så är allt fantastiskt. Motvationen är på topp och jag har så mycket känsla i allt jag gör. Orkar bry mig och tänka, analysera och dra slutsatser.
Slutet av höstterminen -10 var en nr2 fas, allt bara GICK! Skolan, tävlingarna, träningarna, hästarna i största allmänhet, jobbet och träningen.
Fas nr.3= Den monotoma fasen som oftast kommer efter fas nr1. När jag bara går och går och går... Gör allt jag ska, med perfektion och i ett supertempo men jag bara "gör". Ingen känsla, ingen passion utan jag rör mig som att jag var inprogramerad. Denna fas är mycket för mig som en måste-fas, att detta är något jag måste gå igenom för att komma till fas nr2. Egentligen är det inget fel på den här fasen, ibland kan jag tycka att den är rätt så skönt. Att bara göra, utan att tänka. Känner oftast ingen trötthet eller "Åh neej orkar inte göra det där idag" utan kroppen styr av sig själv. Den vet vad som ska göras och gör det åt mig, utan att jag lägger mig i med tankar eller funderingar. Och oftast brukar resultatet efter denna fas blir väldigt bra, för att då får jag till det där lyckoruset att SHIT J*VLAR VAD BRA JAG ÄR!
Bara att göra, går liksom inte att komma undan på något sätt..
Vad jag försöker göra oavsett vilken fas jag är i är att någon gång tala om för mig att jag är bra, försöker peppa mig! Kan låta fjantigt men att ställa sig framför spegeln, le och granska sig själv samt säga "Du är så grymt duktig!" hjälper. Testa!
JA SABINA, DU ÄR DUKTIG OAVSETT VAD DU GÖR! VAR STOLT ÖVER DIG SJÄLV NÅGON GÅNG!
Känner ni igen er i något?
Bra tips
Hantera stress på rätt sätt
Det är inte svårt egentligen att ha flera bollar i luften samtidigt, det handlar bara om att lära sig att hantera stress och planering på rätt sätt men framförallt att hitta det sättet som passar bäst för just dig. Som jag nämnt i tidigare inlägg är vi alla olika när det kommer till hur mycket av allt man klarar av, och det gäller även stress.
En vanlig kväll hos mig, men med min planering blir jag oftast inte stressad för att jag har redan lagt upp en plan över vad jag ska göra och hur mycket. Detta gör att jag undviker onödig panik, jag vet att om jag gör det jag planerat finns det inget att oroa sig för.
Därimot tror jag att alla kan öva upp sin förmåga för att hantera t.ex stress. Även dem mest stresskänsliga människorna kan lära sig att kontrollera och motverka att stressen tar över. Jag tror också på att planering är ett starkt verktyg att jobba mot stressen. Det är därför jag allt uppmanar alla att försöka ha koll på allt dem gör och lägga upp en plan för hur saker ska genomföras, vare sig det gäller en vanlig dag eller något stort och speciellt.
Självklart kan jag ha helt fel; vissa jobbar och trivs bäst när dem har det, i mina ögon, oplanerat. Jag har inga problem med att vara spontan eller att improvisera, men för mig är det oftast svårt att göra något spontant då jag har ett så tajt schema varje dag som jag måste följa.
Koncentration är något man kan träna upp, om man anstränger sig och lägger ner tid.
Tipset jag vill ge är egentligen att om du upplever att det är jobbigt att hinna med allt eller komma ihåg vad som ska göras dag för dag, eller vecka för vecka, så skriv upp det och ta fram lappen, kalendern eller vad du nu använder dig av ibörjan av varje dag så ser du vad som står på agendan. Det hjälper så himla mycket! Något jag även brukar göra är att sätta mig ner på söndagen för att gå igenom kommande veckan och lägga upp små delmål och punkter på vad jag ska tänka på varje dag. Det tycker jag också är skönt att kunna ta fram ibland för att snabbt få en överblick över vad som kommer härnäst.
Bildkälla
Stress leder snabbt till ett obehag som oftast växer sig större och skapar onödiga bekymmer. Försök att vara praktisk för ditt egna bästa och du kommer märka efter några veckor hur mycket skönare och snabbare du får saker gjort, och hur bra det känns efter!
Jag hittade ett grymt quote på en sida; "För varje timme du spenderar att planera, sparar du cirka fyra timmar i utförande"
Det ni!
Vill bara att ni aldrig ger upp
Kom ihåg att det endast är ni som sätter era egna gränser på vad som är möjligt och omöjligt, ingen annan. Ingen kan säga att du inte kan göra det du vill, endast du bestämer hur långt du kan gå. Varje gång har jag har en sån här period där det känns som att verkligen ALLT är i botten försöker jag någonstans påminna mig själv om att om bara jag vill, så kan jag vända det till något positivt igen. För att jag kan klara av det, jag kan klara av vad som helst bara jag verkligen vill det och brinner för det.
INGET är omöjligt, kom ihåg det. Du kan bli exakt hur framgångsrik du vill sålänge du vågar stå upp för dig själv, dina åsikter och anstränger dig allt du har för att komma dit.
Jag tänker fortsätta precis som jag alltid gör, och bli ännu bättre och ännu starkare på alla sätt som går. För att det är då jag mår bra, att veta att jag gav allt och vågade fortsätta. Vi är alla olika, men jag vill bara säga att det spelar ingen roll vilken person man är för att vi alla har något mål vi vill nå, och man ska inte ge upp trots alla hinder som dyker upp och gör livet lite jobbigare.
Känner nån av er igen er?
Just nu är jag inne i en period där jag tar avstånd helt från människor. Den senaste veckan har jag endast spenderat all min tid hemma eller i stallet. Jag har jobbat också, men då är det ju ett måste att träffa andra personer. Men det har varit så himla skönt att få vara ensam, andas ut och ladda om. Jag är en sån person som behöver det, speciellt efter en sån hektisk höst då jag hållt på med tusen saker hela tiden och haft människor runt omkring mig jämt. Precis som jag sagt tidigare så klarar jag inte av för mycket social kontakt, till slut måste jag gå undan och bygga upp mig själv igen. Nu känner jag mig så redo att gå till skolan nästa vecka, jag har fått ta hand om mig själv och fått välja om jag velat träffa människor eller inte. Saga har hjälpt mig som vanligt och jag är så glad att jag har henne. Hon är min terapi och min väg för att hitta tillbaka till mig själv igen.
Det är okej nu. Jag ska ge allt som vanligt, och våren 2011 kommer blir grym!
International Baccalaureate- världens utbildning
Jag går som några av er vet en linje som heter IB- International Baccalaureate och på Wikipedia står det såhär: International Baccalaureate Diploma Programme är ett tvåårigt gymnasieprogram med internationell standard som erbjuds i ett flertal länder och ger tillgång till universitet över hela världen. All undervisning sker på engelska. IBO, International Baccalaureate Organisation, har sitt säte i Cardiff och Genéve.
I svenska gymnasieskolor som erbjuder International Baccalaureate måste eleverna först gå ett förberedande år, dels för att förbereda eleverna på språket och undervisningen, dels för att gymnasieutbildningen enligt svensk skollagstiftning måste vara tre år.
Programmet är uppbyggt av sex ämnen som eleven själv väljer efter vissa regler. Vidare finns de flesta ämnen på två olika nivåer, "Standard level" eller "Higher level". Minst tre och max fyra ämnen måste väljas på "Higher Level". Därutöver läser alla de tre ämnena i IB:s kärna: Theory of knowledge (ToK), Creativity, Action, Service (CAS) samt specialerbetet "Extended Essay"; IB:s motsvarighet till svenska gymnasieprograms projektarbete.
International Baccalaureate Diploma Programme sägs vara det mest krävande studieprogrammet på gymnasienivå i Sverige. Däremot är IB inte en svensk gymnasielinje utan en internationell och styrs från Cardiff och Genéve. De omfattande studierna på engelska som programmet kräver av eleverna ger mycket god möjlighet till fortsatt akademisk utbildning utomlands. Om eleven lyckas ta "Bilingual Diploma" klassas han/hon som modersmålstalande i engelska i Storbritannien när man söker till universitet.
På min skolas hemsida, YBC, beskrivs programmet såhär: International Baccalaureate Diploma Programme är bokstavligen världens gymnasieutbildning. Ingen annan gymnasie-utbildning kan mäta sig med IB när det gäller att förbereda dig för universitetsstudier. Och eftersom IB finns i över 100 länder över hela världen, så känner de flesta av världens universitet till IB-programmet, och de välkomnar mer än gärna elever från IB. Det speciella med IB är att kurserna är lika över hela världen. Planerna för de olika ämnena är lika i t ex Nacka, New Dehli och New York.
IB-programmet är en skräddarsydd gymnasieutbildning för dig som vill läsa vidare – även utanför Sverige! Bättre förberedd för detta är svårt att bli, utanför IB.
Vill du bo, plugga eller jobba utomlands? Då är IB det givna valet för dig! Givetvis är undervisningsspråket engelska, något som alla elever mycket snabbt kommer in i. Stämningen är en skön blandning av tydligt studiefokus och kreativa, spännande möten. Rejäla studier går hand i hand med varm kamratskap. IB-elever brukar berätta att de känner sig bekväma och trygga – och nyfikna! I IB-klasserna brukar det alltid finnas elever från olika delar av världen.
Det är också vanligt att klasserna har elever från olika delar av Sverige, eftersom IB har riksintag. Vi har sett att elever som har gått IB ofta söker vidare till Handelshögskolan, juristutbildningar, läkarlinjen och KTH.
Som ni kanske har förstått är en IB en engelsk linje så har jag alla mina ämnen på engelska, förutom svenska såklart. Det finns olika nivåer i varje ämne; Standard Level (SL) or Higher Level (HL). Du måste ha tre HL ämnen av dem sex ämnena du läser. Det går att läsa sju ämnen också, men det är verkligen inget som rekommenderas. HL motsvarar Universitetsnivå vilket betyder att dem tre kurserna jag läser på HL är på samma nivå som om jag skulle läsa på Universitetet- med andra ord är det alltså väldigt tufft. Därför bör man, och ska, verkligen tänka igenom innan man söker till IB för att det är en av världens tuffaste utbildningar.
Dem ämnena jag läser är:
* Svenska HL
* English A2 HL (A2 betyder att det inte är mitt modersmål, men jag har det fortfarande som ett HL ämne)
* History HL
* Environmental Systems and Society SL
* Business and Mangament SL
* Math Studies ( I matte kan man välja tre olika nivåer-studies är det lägsta och motsvarar matte C i svenska gymnasieskolor, alltså helt normalt. SL är upp till matte D och lite E också tror jag, HL är utöver alla bokstäver som finns och du bör se matte som en hobby om du väljer HL).
Dessa är alltså mina val som jag är väldigt nöjd och bekväm med. Som ni ser så läser jag svenska, engelska och historia på HL och jag valde att ha HL i dessa ämnen för att jag tycker dem är väldigt roliga, något som krävs om man ska orka prestera sitt yttersta. Jag har väldigt lätt för språk och historia har jag varit intresserad av sedan jag var 4 år, typ. Business tycker jag också är väldigt kul; det är relativit lätt och logiskt. Vi pratar mycket om vad business är, om företag, pengar i världen och hur synen på pengar ser ut samt hur allt binds ihop. Environmental är som en blandning av samhälle, religion, biologi, geografi, naturkunskap och kemi och väldigt intressant. Vi får lära oss mycket om naturen, hur det fungerar samtidigt som det inte är helt fokuserat på kemiska formler eller hur saker är uppbyggda som i biologi eller kemi, utan det är bredare upplagt. Matten passar mig bra då det inte är mitt starkaste ämne men vi tar allt i en bra takt samtidigt som vi får tillräcklig med lärdom i ämnet.
Man har inte betyg på IB som i svenska skolor; IG, G, VG och MVG utan på IB går man som sagt efter den engelska läroplanen som är siffror. 7 är högst och 1 är lägst. För att bli godkänd måste man ha 24 poäng, men helst högre. Man satsar på ungefär 35-40. Max är 45 poäng.
Utöver dessa ämnen finns det även; Economics, Chemistry, Physics, Psychology, Biology and Arts. Jag vet inte så mycket om dessa ämnen mer än det allmäna man vet om dem. Man har även något som heter TOK= Theory of Knowledge vilket man skulle kunna jämföra med Filosfi ungefär. Sist finns det något som kallas för CAS= Creativity, Action, Service. Där har man 150 timmar som man under två år ska utföra 50 i varje kategori. T.ex för Action kan jag träna med Saga eller dansa, för Creativity kan jag anordna en bal i skolan och för Service kan jag hålla i en ridlektion gratis åt någon. CAS är till för att man ska ha "ett liv utanför" skolan och inte bara snöa in sig i sina studier.
När jag började IB var det svårt att komma in i först och främst engelskan, jag har bara gått i svensk skola tidigare med dessutom väldigt dåliga lärare, men det är något jag måste säga man kommer in i. Idag har jag inga problem alls. Självklart kan jag inte vartenda ord och måste kolla upp ibland i böckerna och texter men det blir bättre och bättre varje dag eftersom att jag pratar engelska mellan 20-30 timmar i veckan. Du kommer in i språket naturligt vare sig du var duktig på det tidigare eller inte, det viktigaste är att man vågar prata, vågar fråga om man inte förstår och vågar träna mycket själv. Jag står ofta hemma och övar framför spegeln, läser högt ur t.ex. historiaboken för att jag ska träna upp mitt uttal och som alla ryttare vet: träning ger resultat. Jag trodde aldrig för att år sen att jag skulle bli så bra som jag har blivit på engelska.
Eftersom att det är en internationell linje har vi många elever från andra länder som helt enkelt inte kan svenska och då är man tvungen att prata engelska, vi har flera i min klass så då blir det naturligt att kliva bort från svenskan och bara kommunicera på engelska. Jag är väldigt bra kompis med en tjej i min klass och hon kommer från Tyskland och kan inte svenska, så med henne pratar jag bara engelska men det är inget man tänker på längre. Det som är så skönt på YBC är också att det är ingen som bryr sig om man inte har perfekt uttal eller har problem med att uttrycka sig. Alla hjälps åt och stöttar, om man har problem med något får man alltid hjälp av dem i sin klass (och självklart lärare), man känner sig aldrig sämre utan det kan tvärtom bra när man frågor resten av klassen vad ett ord betyder eller hur jag ska uttala något. Gemenskapen är otroligt viktig och framförallt väldigt stark på IB, jag kommer tillbaka till det här senare.
Det man ska tänka på är, som jag nämde tidigare, en tuff linje som kräver mycket av dig hela tiden. Det är beräknat att man ska lägga cirka 20 timmar plugg i veckan, det är lite beroende på hur mycket man har men mellan 10-20 timmar minst.
Allt plugg och slit under två år är endast till för ett syfte: Examenproven i maj sista året. Det är det vi tränas till. Examenproven har man varje dag under två veckor, två prov per dag på cirka 4 timmar och på dem proven kan det komma vad som helst av det man har lärt sig under sina två IB-år. Det är därför man pluggar så himla mycket, varför trycket är så starkt och tempot så snabbt. För att om man inte klarar sig i något ämne måste man vänta ett år innan man kan göra om det. Innan man har den riktiga examen har man först en Practise Exam i tvåan (jag har nu i vår) och en Mock Exam som man har i februari sista året, alltså några månader innan riktiga Exam. Detta är verkligen jättebra för oss eftersom att vi får träna på gamla prov, känna hur det kommer vara och lära oss att hantera stressen lite bättre.
Det är inte heller lärarna som sätter betygen utan det är examinatorer någonstanns ute i världen som sätter alla våra betyg. Det är ett nytt land varje år som är "värdland", så ett år kan alla prov skickas till Indien och nästa år till Kina, Australien, Spanien etc. Det här tycker jag är väldigt skönt dels för att då spelar det egentligen ingen roll vilken relation man har till en viss lärare (man kan t.ex. inte alls komma överns med en lärare och pga detta sjunker ens betyg) men relationen mellan lärare och elev blir mycket bättre för att dem är mer till för att hjälpa, lära upp, stötta, tipsa, förbereda och ge oss så bra förutsättningar som möjligt inför slut Examen. Jag tycker att det ger mycket bättre stämning och det passar mig bättre.
Så, det var lite grunder om vad IB är, det kommer två separata inlägg om själva skolan, YBC och alla mina tankar om linjen, skolan, miljon etc. Det finns ju så mycket att skriva! Förlåt att det blev så långt, säg till om det är något specefikt ni vill läsa mer om :)
