Ett ämne som jag ser tas upp på fler och fler bloggar är det här med krav. Att man ska släppa på kraven på sig själv. Att en prov inte har så stor betydelse. Att skolan inte är hela livet. Att man inte ska pressa sig själv för hårt.

Jag håller med- för mycket press är inte bra. Man ska inte gå in i väggen för att man har för mycket att göra och känner att kraven är för stora. MEN, nu kommer jag reta gallfeber på många, jag tycker egentligen att krav är bra! Enligt mig behövs krav för att man ska utvecklas och göra framsteg, man måste ha press på sig. Ibland måste man till och med ha lite för mycket press på sig för att man ska orka ta sig lite, lite längre oavsett vad det handlar om.



Jag vet att hade jag inte haft press och krav på mig hade jag inte orkat med allt jag gör, och jag hade inte tagit mig dit jag kommit. Har man ingenting som pushar och gör så att man orkar ta ett steg till tror jag inte att man kan nå sina mål. Att nå någonting man verkligen vill ska vara jobbigt, det ska kännas och man ska behöva kämpa! Jag ser det inte som ett problem att ha krav på mig, vad hade jag varit utan dom? Glidit runt i ett liv utan måsten? Låter kanske skönt vid en första anblick, men tänk efter. Aldrig något att sträva efter? Aldrig ha känslan av att man kan jobba lite hårdare, pressa lite till och nå det man vill ha? Aldrig få den känslan, att när man har klarat av något man verkligen vill, kan pusta ut och känna hur pressen lyfter från kroppen och istället ersätts med en otrolig glädje?

Jag tror inte på ett liv utan press, faktiskt. Är övertygad att jag alltid kommer jobba bäst och nå mina mål sålänge jag sätter lite för hög press på mig själv. Pressen och kraven har gjort att jag kan stänga av och bara fokusera på min uppgift, inte bry mig så mycket om den jobbiga känslan för stunden.
Press skapar mål som i sin tur skapar framgång- om man kan handskas med den på rätt sätt.