Okej, nu måste jag skriva av mig. For real.

För cirka tre år sen, i augusti 2009 började jag gymnasiet. International Baccalaureate på YBC i Nacka. Vad visste jag om linjen? Engelsk språkig, förberedande för utlands- och universitetsstudier. Om skolan? Nybyggd, nystartad, Macbooks och kaffemaskin. Nice tänkte jag, det här låter som en bra, rolig och lärorik utmaning. Kanske inte riktigt det jag var ute efter, men jag fastnade för linjen direkt. Tänkte att jag skulle prova på något utöver det vanliga liksom. 

När jag kollar tillbaka på mina tre år i IB är min direkt tanke hur i helvete klarade jag av det? Det är verkligen så svårt att få ner i ord hur IB är, vad det gör med dig eller vilken press man är under. Det är inte som en vanlig gymnasieutbildning. Den kan inte jämföras med naturlinjen. Det finns ingen press som kan jämföras gymnasiemässigt som den vi utsätts för just nu under final exams. Jag vill verkligen att folk ska förstå att IB är inte en vanlig linje, det går inte att jämföra med någon skola i Sverige. Det är omöjligt.

Jag läser tre ämnen på samma nivå som dom gör i universitetet. UNIVERSITETET. Fast jag går i gymnasiet. Jag går alltså igenom tre ämnen med samma innehåll som dom som går univeristetet gör. Samtidigt som jag läser tre ämnen utöver detta på "Standard level".

Samtidigt är all undervisning på engelska. För mig som kommer från en förortsskola där jag under mina tre år på högstadiet hade över 10 lärare i engelska (varav en var hög varje lektion och en spottade en elev i ansiktet och tryckte upp honom mot väggen, rätt så roliga historier nu i efterhand faktiskt haha) har det varit en sjuk utmaning. Allt jag kunde i engelska innan hade jag lärt mig genom att på egen hand läsa böcker på engelska, kollat på filmer utan text och skrivit mycket texter på engelska. Jämfört med många som jag började med var mina kunskaper minimala. Nu, tre år senare har jag predicted 7 (högsta betyg) i English A2 HL- en kurs där vi läser en del rätt så tung litteratur, lär oss att analysera och skriva korrekta essays efter en mall, kan man säga, som används på univeristetet samt att hålla muntliga presentationer för klassen och förbereda samt genomföra en muntlig kommentar på 15 minuter om en okänt textstycke.

För att inte tala om andra ämnen. Ämnen som har blivit mina. Ämnen som elever och lärare i skolan betraktar som mina områden, där jag har högst kunskap. Lärare som lånar mina texter och uppsatser för att visa för andra elever. Elever som blir skickade till mig för att jag kan. Jag vet hur man gör. Jag är bra på det, bättre än många andra. Jag skriver inte det här för att få bekräftelse. Absolut inte. Utan jag skriver det för att jag är så tacksam över hur jag har utvecklats inom vissa områden, vilket i sin tur har gett mig ett långsiktigt mål i livet. Jag visste plötsligt vad mitt liv handlade om, vad det är jag brinner för. Älskar är inte ens ett ord som räcker till för att beskriva känslan. Det är en del av mig, av min kropp, av mitt hjärta och mina tankar. Det känns som att jag andas de här ämnena, som att det är en del av hur min kropp fungerar.

Under hela ettan och mer än halva tvåan fick jag höra av många lärare och elever att jag aldrig skulle klara det. Jag borde sluta, byta från IB. Nu. Det skulle aldrig funka, jag hade ju häst och jobbade. Några lärare höll möten med mig för att försöka få mig att förstå; Det är omöjligt att klara av IB och samtidigt ha häst. Det finns ingen som helst chans att klara av det. Dom hade sett så många som failat helt eller brytit ihop pga att dom hade haft ett stort intresse utanför skolan. En tjej som hade haft häst hade sålt den när hon börjat IB. Att dessutom jobba tyckte dom var fruktansvärt, som om det inte räckte med hästen tycktes dom alltid tycka. Sånt här fick jag höra, flera gånger i veckan. Men jag vek mig aldrig helt, även fast jag var påväg många gånger. Jag funderade faktiskt på att byta linje kanske tre gånger, men något höll mig kvar på IB. Kanske för att jag satt upp som mål att jag ville klara av det. Kanske för att jag visste att JAG skulle klara av det.

Idag befinner jag mig mitt inne i sluttampen. Och fine, jag kanske inte klarar av IB. Jag kanske failar i ett ämne. Men det är okej nu, för att så mycket som jag har lärt mig utöver all akademisk kunskap är ovärderlig och jag vet att jag inte hade fått det i en vanlig skola. Idag står jag som en IB3:a, med egen häst, eget jobb, en årsinkomst på mer än vad andra i min ålder ägt under hela sitt liv, så mycket mental styrka att ingen kan bräcka mig, och tusen framtida förutsättningar. Såfort jag tar studenten kommer jag att börja jobba med mina egna kollektioner, som jag ska bygga från start själv precis som jag gjort med allt annat. Jag ska skaffa mig en egen lägenhet. Jag ska skicka in mina texter till ett bokförlag, för min lärare har tjatat i flera månader på att jag måste det. Jag har det i mig när det kommer till litteratur. Det finns så mycket jag vill och ska göra, och tack vare IB vet jag att jag kan det om jag vill. Jag kan göra allt det jag skrivit om här över. För att jag vill och vägrar ge upp, precis som att jag kunde göra IB för att jag ville och aldrig gav mig.

Jag skulle ju inte klara av IB. Jag skulle ju faila i alla ämnen, det var ju så dom sa med så säkra röster. Är det så det ser ut idag? Nej. Dom pratade om hon som idag är bland dom högsta i klassen. Vad har jag visat? Jo att folk har fel när dom säger vad andra kan och inte kan. Att folk aldrig ska döma. Att vem som helst kan göra vad som helst om viljan finns.

Så, hur hemskt IB än varit, hur trött och utmattad jag än är just nu så har jag IB att tacka för så mycket. För tro mig, IB har varit allt annat än lätt. Rent ut sagt mission impossible. Själva vägen hit har varit fruktansvärt, hemsk och en riktig plåga. Det har brytit ner mig ibland tills jag legat på marken i smulor, men sen har det även byggt upp mig till något helt och fantastiskt igen.