Mentala faser
Har ni också periodsvisa faser i era liv? Jag har tre stycken, tror jag, som det växlas mellan.
Fas nr.1= När jag inte kommer någonstanns, står bara och stampar på samma ställe hela tiden. Hittar varken någon motivation eller inspiration oavsett vad jag gör. Blir trött på allt och alla och vill bara stänga av huvudet. Det känns som att jag försöker göra något men att jag inte kommer fram, ungefär som när man försöker springa i en dröm men det går i ultrarapid, känner ni igen det? Olycklig eller deprimerad är inte rätt beskrivning utan mer irriterad och orkeslös, ovillig till att förbättra mig samtidigt som jag vill. Det blir liksom ett stort gap i mellan dem här två viljorna och det slutar med att jag hamnar mitt i och ingenting. Jättejobbig fas att ta sig ur, men lätt att hamna i, speciellt i mitten på terminen.
Fas nr.2= När allt bara rullar på. Allt går bra, jag har värsta flytet och det känns som att oavsett vad jag gör blir det bra och jag är nöjd. Skolan flyter, ridningen blir bättre och bättre varje dag, jobbet går bra och pengarna "rullar in". Livet känns rätt så enkelt och man bara njuter hela tiden. Jag gör en sak och det blir kanon, det jag gör efter blir ännu bättre etc. Ibland tror jag nästan att det är hjärnan som lurar en om att allt bara blir bra, att det egentligen inte är något speciellt resultat men bara för att man är inne i den här bubblan så är allt fantastiskt. Motvationen är på topp och jag har så mycket känsla i allt jag gör. Orkar bry mig och tänka, analysera och dra slutsatser.
Slutet av höstterminen -10 var en nr2 fas, allt bara GICK! Skolan, tävlingarna, träningarna, hästarna i största allmänhet, jobbet och träningen.
Fas nr.3= Den monotoma fasen som oftast kommer efter fas nr1. När jag bara går och går och går... Gör allt jag ska, med perfektion och i ett supertempo men jag bara "gör". Ingen känsla, ingen passion utan jag rör mig som att jag var inprogramerad. Denna fas är mycket för mig som en måste-fas, att detta är något jag måste gå igenom för att komma till fas nr2. Egentligen är det inget fel på den här fasen, ibland kan jag tycka att den är rätt så skönt. Att bara göra, utan att tänka. Känner oftast ingen trötthet eller "Åh neej orkar inte göra det där idag" utan kroppen styr av sig själv. Den vet vad som ska göras och gör det åt mig, utan att jag lägger mig i med tankar eller funderingar. Och oftast brukar resultatet efter denna fas blir väldigt bra, för att då får jag till det där lyckoruset att SHIT J*VLAR VAD BRA JAG ÄR!
Bara att göra, går liksom inte att komma undan på något sätt..
Vad jag försöker göra oavsett vilken fas jag är i är att någon gång tala om för mig att jag är bra, försöker peppa mig! Kan låta fjantigt men att ställa sig framför spegeln, le och granska sig själv samt säga "Du är så grymt duktig!" hjälper. Testa!
JA SABINA, DU ÄR DUKTIG OAVSETT VAD DU GÖR! VAR STOLT ÖVER DIG SJÄLV NÅGON GÅNG!
Känner ni igen er i något?
Fas nr.1= När jag inte kommer någonstanns, står bara och stampar på samma ställe hela tiden. Hittar varken någon motivation eller inspiration oavsett vad jag gör. Blir trött på allt och alla och vill bara stänga av huvudet. Det känns som att jag försöker göra något men att jag inte kommer fram, ungefär som när man försöker springa i en dröm men det går i ultrarapid, känner ni igen det? Olycklig eller deprimerad är inte rätt beskrivning utan mer irriterad och orkeslös, ovillig till att förbättra mig samtidigt som jag vill. Det blir liksom ett stort gap i mellan dem här två viljorna och det slutar med att jag hamnar mitt i och ingenting. Jättejobbig fas att ta sig ur, men lätt att hamna i, speciellt i mitten på terminen.
Fas nr.2= När allt bara rullar på. Allt går bra, jag har värsta flytet och det känns som att oavsett vad jag gör blir det bra och jag är nöjd. Skolan flyter, ridningen blir bättre och bättre varje dag, jobbet går bra och pengarna "rullar in". Livet känns rätt så enkelt och man bara njuter hela tiden. Jag gör en sak och det blir kanon, det jag gör efter blir ännu bättre etc. Ibland tror jag nästan att det är hjärnan som lurar en om att allt bara blir bra, att det egentligen inte är något speciellt resultat men bara för att man är inne i den här bubblan så är allt fantastiskt. Motvationen är på topp och jag har så mycket känsla i allt jag gör. Orkar bry mig och tänka, analysera och dra slutsatser.
Slutet av höstterminen -10 var en nr2 fas, allt bara GICK! Skolan, tävlingarna, träningarna, hästarna i största allmänhet, jobbet och träningen.
Fas nr.3= Den monotoma fasen som oftast kommer efter fas nr1. När jag bara går och går och går... Gör allt jag ska, med perfektion och i ett supertempo men jag bara "gör". Ingen känsla, ingen passion utan jag rör mig som att jag var inprogramerad. Denna fas är mycket för mig som en måste-fas, att detta är något jag måste gå igenom för att komma till fas nr2. Egentligen är det inget fel på den här fasen, ibland kan jag tycka att den är rätt så skönt. Att bara göra, utan att tänka. Känner oftast ingen trötthet eller "Åh neej orkar inte göra det där idag" utan kroppen styr av sig själv. Den vet vad som ska göras och gör det åt mig, utan att jag lägger mig i med tankar eller funderingar. Och oftast brukar resultatet efter denna fas blir väldigt bra, för att då får jag till det där lyckoruset att SHIT J*VLAR VAD BRA JAG ÄR!
Bara att göra, går liksom inte att komma undan på något sätt..
Vad jag försöker göra oavsett vilken fas jag är i är att någon gång tala om för mig att jag är bra, försöker peppa mig! Kan låta fjantigt men att ställa sig framför spegeln, le och granska sig själv samt säga "Du är så grymt duktig!" hjälper. Testa!
JA SABINA, DU ÄR DUKTIG OAVSETT VAD DU GÖR! VAR STOLT ÖVER DIG SJÄLV NÅGON GÅNG!
Känner ni igen er i något?
Kommentarer
Postat av: Evelina
Händer idag ? :D
Postat av: Matilda
Jag har också det där faserna! Sjukt jobbigt med fas 1 och 3, men så himla skönt när man kommer till fas 2!
Trackback
