Ett brev från min pappa
Jag kan inget annat göra än att se upp till dig, vilken människa du är! Jag hade en rätt tuff uppväxt, var med om del och jag förstår ditt tankesätt. För jag är precis likadan, jag stänger allt inom mig och blir arg.
Vi människor är duktiga på att skydda oss själva, antingen medvetet eller omedvetet. Det kan vi göra genom att stänga av alla känslor i situationer vi tycker är obehagliga, konstiga. Det kan ha vart därför du inte kände något när du pratade med din pappa.
Utifrån att döma dina inlägg, så upprepar jag en mening du skrev som jag tycker passar otroligt bra.
"Det här klarar du Sabina, för att du är stark."
Kämpa på Sabina! Du är en stark tjej, gör som du själv vill och låt ingen annan bestämma! Men kom ihåg att det kan vara skönt att ha någon att prata med, någon att våga lita på. Hoppas det löser sig till det bästa (vilket jag är säker på att det gör, du är en helt otrolig tjej och man kan inte annat än avundas din kämparglöd).
Oj! Jag förstår att det måste ha känts konstigt, håller tummarna för dig och vilket beslut du än tar så kommer det vara det rätta!
jag skulle aldrig kunna föreställa mig hur det känns, och det var starkt av dig att ta kontakt! Men jag kan faktiskt förstå att du inte känner så mycket. "Egentligen" är ju din pappa en främling, och dem brukar man ju inte känna så mycket för. Lycka till med allt iaf, du är stark! :)
Jag tycker det är bra att du skriver lite mer personliga inlägg, men lär känna dig på ett helt annat sätt. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, för det gör jag inte och det är jag tacksam för. Jag kan försöka tänka mig in i din situation, men det är inte lätt.
Jag hoppas du snart kan komma på hur du vill ha det :)
Jag vet hur svårt det kan vara, men tar man inga chanser i livet så får man varken misslyckas eller lyckas i livet heller. Jag tror att det kommer gå bra! :)
Lycka till och om du vill prata är det bara att skriva :)
Du reagerar helt normalt! Det är bra att du sätter ord på det du tänker och känner för då kan du börja processa tankarna. Livet kallas det!
Kan inte säga att jag förstår dig eller vet hur det är, eller någonting sådant. MEN jag kan tänka mig att det är en väldigt jobbig situation du sitter i. Och jag känner dig inte, men du verkar vara en stark person. Gör som du känner, och det är sant - tänk inte allt för mycket. Saker och ting blir bara förvirrande (det vet jag iaf). Hoppas allt löser sig och att allt är bra med dig! :) Styrke & lycko kramar till dig.
förstår att det måste kännas väldigt konstigt..och jag kan också förstå att du inte känner så mycket, det blir ofta så när man har skapat en distans till någon, i detta fallet är det ju inte självvalt.
Förstår att det måste vara jobbigt men hoppas det löser sig till det bästa:)
Oj, det tog verkligen att läsa det där måste jag säga.
Jag har en "okänd pappa". Han försvann innan jag föddes och ville inte ha något att göra med mig de första åren. Jag pratade med honom en gång i telefon när jag var kanske 7, 8 år gammal. Det var läskigt då jag aldrig pratat med honom förut och han pratade skånska, vilket jag aldrig hade hört innan. Efter det har jag inte brytt mig men det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem min pappa är, då det dykt upp så många frågor som jag inte kunnat svara på då 50% av mig är okänd.
Utan min mammas vetskap försökte jag kontakta honom via mejl. Jag är grym på att söka på google och eftersom han arbetar som regissör och filmpedagog så var det inte så svårt att hitta en fungerande, aktiv mejladress. Första mejlet bestod av bara en mening. Jag väntade flera veckor och sedan mejlade jag ett längre mejl. Fortfarande inget svar. Det fanns ett telefonnummer också men jag vågade inte ringa då jag har telefonfobi, och jag ville inte smsa eftersom jag skickat två mejl och tyckte det kändes lite påfluget. Nu har det gått ett par månader och jag har fortfarande inte fått något svar.
Jag vet att jag har minst två halvsystrar. Och jag måste erkänna att det känns hemskt att aldrig få chansen att ens se dom. Och det känns också jobbigt att veta vem min pappa är, vart han bor, vad han jobbar som, hur gammal han är o.s.v o.s.v. Men endast ha sett en bild som är 5x5 cm stor.
Vad ska man säga, du hade mer tur än mig kanske? Lycka till och var glad att du iaf fick positiv respons. Jag kommer få undra i resten av mitt liv förmodligen..