Ett brev till min pappa
I tisdags gav mamma mig ett papper med min pappas adress på. Det visade sig att han bor relativit nära oss, vilket både skrämde och gjorde mig nyfiken. Tänk om jag har sett honom utan att veta om det?
Min första impuls, som den alltid är när ämnet pappa kommer upp, var att jag skiter i det. Jag vill inte ha något med honom att göra alls, jag är fortfarande för arg och besviken. För att ja, jag hatar honom på ett sätt. Han lämnade oss och har aldrig hört av sig. Jag fyller arton i år, och ibland undrar jag om han ens kommer ihåg att jag finns. Sånna tankar gör mig så himla förbannad och ledsen. Det känns som att det är mig det är fel på, att det är något med mig som han inte vill ha att göra med. Självklart är det helt fel, men jag kan lova att man blir rätt så frustrerad när man befinner sig i en sån här position. Jag undrar bara hur man kan ha samvete att veta att man har en dotter men som man skiter i. Jag förstår det inte, och jag vet att det finns många som har det likadant som mig.
Många frågor mig vad jag tycker om min pappa eller vad jag har för tankar kring honom. Jag blir alltid arg och väldigt kall när en sån fråga dyker upp, för mig är det en självklarhet att han inte är något för mig. Men hur ska jag egentligen kunna svara på vad jag tycker om honom? Han är lika mycket en främling för mig som han är för er.
Men samtidigt är det ju saker som jag innerst inne vill veta. Är vi lika, både uteseendemässigt och personlighet? Hur ser resten av min släkt ut? Hur ser mina halvbröder ut, är vi lika? Hur ser Tunisien ut, där han kommer från, och hade jag kunnat arabiska om han varit med under min uppväxt? Hade vi haft det lättare ekonomiskt om han inte hade försvunnit?
Självklart finns det saker, som dem jag nämnde, som jag vill veta och som jag kan fundera veckor på bara för att jag är så nyfiken. Och för att det känns så viktigt och nära för mig samtidigt som jag inte har en aning om. Det är jättejobbigt för att jag känner mig kluven och vet inte vad jag vill göra egentligen. Allting om honom har blivit som ett svart hål, jag har bara massor med ilska blandat med frustration kring det och jag har så svårt att se något positivt i något som har med honom. Samtidigt som jag ju vill veta.
Jag har inte bestämt vad jag ska göra, om jag ska skicka ett brev eller inte. Jag har börjat skriva lite, men det enda som kommer ur mig just nu är arga ord och jag är inte så säker på om jag faktiskt vill skicka ett brev fylld med endast otrevliga meningar. Jag tänker avvakta och se.
oj, va jobbigt.
Tycker du ska skriva, men kan tänka mig att det är svårt. Har din mamma inte velat att ni ska träffas todigare?
Låter jobbigt. Min pappa levde med mamma tills jag fyllde 13, då hon inte orkade längre. Smygalkoholist och jobbnarkoman, nervös och dåligt självförtroende, bråk och droger... Man blir arg, så jävla arg. Hur kan man välja bort sin egen familj? 7 år senare kom han också på det, men han är fortfarande kvar i sitt beroende och han har varit så sjukt nere nu att inte ens antideppressiva hjälpt. En kväll fick vi åka dit och ta hand om honom, som om han vore ett barn. Skrämmande. Jag älskar honom, fast jag hatar honom. Jag är ständigt arg, kan inte vara tacksam. Man vill veta hur det skulle ha varit, hur det kunde ha blivit eller inte blivit. De få gånger vi träffas är det ett välbekant yttre i en främmande kropp. Vem är du? Vad gjorde vi för fel? Jag vet delvis hur det känns, men jag förstår att det du upplever är så mycket värre. Har du haft någon annan fadersgestalt under din uppväxt? Jag har förnekat den som skulle vara min och tål honom inte. Inte för att han inte får vara med min mamma eller för han tror han ska bestämma, det bara är något som man inte kan sätta fingret på. Jag tycker brev kan vara ett bra sätt att få ut din ilska. Brev som du kan skriva av dig i, men som du inte behöver skicka. Jag tror dessa fäder, och för all del mödrar, har så dåligt samvete, men samtidigt är de inte i stånd med att göra något åt situationen. Ta hand om dig! Kram
tell the truth ,even if your voice is shaking.
det kommer vara värt det, han och din mamma kommer alltid att vara den största delen i ditt liv vare sig han har varit med dig eller ifrån dig.
be strong!:)
min kompis har också en pappa hon aldrig träffat även fast dom bor i samma ort med endast 20 000 människor.
han har precis fått ett nytt barn, så hon känner sig också bortglömd. jag tycker så synd om henne och förstår dig...
Vad som är rätt vet man aldrig förrän efteråt, tycker du ska tänka igenom det ordentligt och sen göra det som känns rätt just då :)
Jag känner inte dig annat än genom bloggen, vilket inte kan räknas som känna egentligen, men du verkar vara hur trevlig och go som helst! Du är superduktigt och ambitiös, och han kan ingenting annat än vara stolt över dig egentligen, så mycket som du klarat av med både jobb, skola och häst.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men även om du bestämmer dig för att inte kontakta honom - försök glömma ilskan och sorgen. Den lider du av, inte han. :)
Jag är bara ett telefonsamtal bort om vi ska bolla lite tankar. Du är bäst! Saknar dig! Kramar
Jobbigt. :/
De är ett beslut ändas du kan ta.
Jag tror du kommer göra rätt när tiden är inne.
hoppas de löser sig.
kram
Du är stark glöm inte det <3
Du får leva med det ett tag, och se hur din ilska och nyfikenhet utvecklar sig. Om det inte funkar, så är det bara att låta brevet vara, men spara adressen, om du någon gång skulle ångra dig.
jag beundrar dig för att du är så öppen och stark om dt... Min pappa dog när jag var väldigt liten, självmord.., så jag vet precis hur du känner, att bli lämnad. Vad du än väljer att göra kommer du välja rätt <3
Jobbig grej... Du verkar ju dock ha blivit en toppenbra och stark person utan honom i ditt liv! Men förstår att något saknas, och svårt vad man ska göra med all ilska och känslor. Jag skulle nog tänka efter vad jag ville ha ut av kontakten. Om jag vill bygga upp en relation med honom. Eller kanske bara få en förklaring till varför han gjorde som han gjorde. Men lyssna inte för mkt på folk runt om, följ din magkänsla tror jag är bäst :)
Det är bra att du funderar. Men de allra flesta kommer till en punkt då de vill veta mer. Du kommer förmodligen komma fram till att du vill veta.
Jag tror inte du behöver skriva så mycket mer än ditt telefonnummer och ditt namn. Han har med all sannolikhet undrat vem du är.
Hej Sabina! Jag bara måste kommentera detta med din pappa. När jag var i tonåren (är 21 nu) hade jag ingen kontakt med min pappa och varje försök jag gjorde att ta kontakt med honom bevisade gång på gång att han inte ville veta av mig. Det har förstört mig och mitt liv på många sätt och jag vet att mitt självförtroende skulle vara mycket bättre om min pappa åtminstone velat tala med mig i telefon en enda gång. Mitt tips är: blod ÄR tjockare än vatten och även om ni har mycket att reda ut så är en pappa så oerhört viktig och det handlar inte om att vara stark eller svag, inte att bevisa att man minsann klarar sig utan honom. Du klarar dig utan honom, det är ju uppenbart - men ta chansen! Ta chansen och det kan leta till något alldeles underbart. Lycka til/ Remi
