Oacceptabelt

Det här är inte okej. Inte någonstans. Är så glad att jag inte stoppat en endaste köttbit i min mun på de senaste 3,5 åren, och om jag känner mig själv kommer jag aldrig mer låta mig själv äta kött. Det är inte okej. Vi, människan har absolut ingen rätt att behandla djur på det här sättet för att få mat, när det finns andra alternativ som funkar minst lika bra. Man behöver inte äta kött.

Källa
Jag önskar att folk verkligen kunde börja tänka efter och inte bara gå på rutin. Vad har vi för rättigheter att misshandla, plåga, äta eller missköta djur när dom aldrig skulle göra samma sak mot oss? Jag vill veta vart respekten för djuren har försvunnet, varför dom i vissa sammanhang inte ses som lika mycket levande väsen som vi utan betraktas som.. som ett medel för oss att utvecklas? Vet inte om ni såg på svt för några veckor sen men då var det ett inslag om djurförsöket på giraffer i Afrika. För att försöka få mer information om hur man kan bota högt blodtryck använder man sig av ett speciellt experiment på giraffer för att försöka förstå hur dessa klarar av att ha så högt blodtryck utan att det blir några konsekvenser av det. Problemet var bara att för att genomföra den här forskningen har det gått åt hur många giraffer som helst, och i vissa fall har inte forskningen gett någon användbar fakta alls. Dessutom lider girafferna under själva processen, men forskarna som hade hand om detta projekt ansåg att detta var en nödvändighet för att utveckla den mänskliga rasen.

Det är inte en nödvändighet alls. Det finns ABSOLUT inget som rättfärdigar att vi ska döda andra som har exakt lika mycket livsvärde för att utveckla vår ras. I min värld är ett djur exakt lika mycket värt som en människa, om inte mer, för ett djur är alltid tusen gånger oskyldigare än en människa.


Usch, jag blir verkligen så ledsen av att läsa och se sånt här. Det går verkligen rakt in i hjärtat på mig och jag önskar att jag kunde göra mer. Jag önskar även att folk fick upp ögonen och verkligen började förstå vad det är som händer där ute egentligen. Vad djuren tvingas gå igenom.

Sadel

Vilken typ av sadel har ni? Har ni en, eller kanske två som mig? Jag har en hoppsadel och en dressyrsadel. Många tycker att det är onödigt med två när jag egentligen är mest fokuserad på en gren, men jag tycker att det är otroligt nyttigt att ha en för dressyr och en för hoppning eftersom det underlättar och hjälper till att förbättra min ridning enormt mycket. Jag ser det helt enkelt som en bra och gynnande investering!


Har ni något märke som ni föredrar på sadlar?

Den där känslan..

Känslan när man har skrivit de första orden på första kapitlet till vad som förhoppningsvis blir min framtida bok.. :)
Titeln är klar, jobbar på upplägget för varje kapitel, klurar på antal sidor.. Någon som vågar gissa vad den kommer handla om?
Två veckor kvar till studenten, en final exam kvar, lika bra att köra!


Viktigt med skritt

En gång i veckan brukar jag lägga in en skrittdag för Saga. Då är vi ute i cirka en timme och skrittar på varierat underlag; asfalt, grus, skogsmark eller gräs. Jag upplever att dessa pass är väldigt viktiga i hennes träning då hon blir avslappnad och skrittar igenom kroppen mycket bättre än innan passet.

Jag tror att många glömmer skritten och fokuserar för mycket på traven och galoppen, speciellt när man rider ut. Att ägna ett helt pass endast åt skritt ute kan i mångas ögon ses som onödigt och eller kanske bortkastad tid, men det är verkligen nyttig träning för alla hästar.


För att bygga på skrittpasset ytterliare kan man lägga till övningar i skritten så som tempoväxlingar, halvhalter, öppnor och slutor, sidförande etc.

Med andra ord är det väldigt viktigt att man inte glömmer skritten utan kanske ger all tid på en av veckans sju dagar åt skritten och endast fokuserar på den. Jag hade en tränare för några år sedan som sa att under en timmes skritt på varierat underlag på lång tygel bygger hästen lika mycket muskler som under ett dressyrpass på en timme. Självklart inte samma muskler, men andra, lika viktiga. Jag vet inte hurvida detta är sant eller inte, men jag kan iaf intyga att den här skrittimmen verkligen ger resultat!


Hur prioriterar man med häst?

Att ha häst är verkligen en speciell livsstil. När jag köpte häst för första gången för 6 år sen tror jag inte hur mycket mitt liv skulle ändras! Som alla vet är man ju uppbunden i stort sett hela tiden, jag är aldrig riktigt lugn heller när jag inte är i stallet utan är oftast rastlös och undrar om allt är OK med Saga.



Sen har vi det här med prioriteringen. Som hästägare får man ju prioritera på ett helt annat sätt när det kommer till tid, pengar och intressen. Mina kompisar kan absolut inte förstå hur jag kan lägga ut 5-6000:- på Saga varje månad och tycka det är värt det. I ärlighetens namn så är det ju sjukt mycket pengar, och med tanke på att det är nästan allt det jag tjänar på en månad kan jag förstå att det ser sjukt ut i andras ögon. Jag sliter och jobbar så hårt, och så lägger jag 95% på hästen! Det värsta är att hur jag än försöker förklara för dom så låter det bara orimligt eller "töntigt":

- "Saga är min bästa kompis. Stallet är den enda platsen där jag kan få lugn och ro. Saga är den personen som gör mig lyckligast, det finns ingen som betyder så mycket som henne. Visst det är mycket pengar, men jag har ju ändå inga andra intressen eller behov. Jag betalar ju ändå allt själv, och jag får viktig erfarenhet i arbetslivet genom att jobba."

Ungefär så kan det låta när jag försöker förklara haha. Det brukar inte gå hem, utan jag får mest konstiga blickar, ironiska leenden eller ett asgarv tillbaka...

Genom att ha häst får jag ju avstå från många saker eftersom jag inte har tid eller råd. Att t.ex. gå ut varje vecka (som dom flesta gör här) är helt out of the picture för min del, dels för att jag vill lägga ner ordentlig tid på Saga och inte känna mig stressad och dels för att jag har ju ett ansvar över henne även dagen efter. Jag tror att när man har häst så tänker man oftast alltid flera steg framåt- Vad blir resultatet av att jag gör såhär? Så upplever iaf jag det, att jag har blivit mycket bättre att tänka långsiktigt genom hästarna.



Hur som helst, enligt mig kommer det alltid att vara värt det. Det spelar ingen roll, jag kommer alltid att prioritera Saga först, framför mig själv. Oavsett hur mycket jag missar, hur mycket pengar jag förlorar eller hur mycket skit man får ta. Hästarna är inte bara en del av mitt liv, utan det har snarare blivit mitt liv!

Har jag märkt av all träning?

Dom senaste månaderna har jag tränat otroligt mycket utöver ridningen. Löpning, simning och styrketräning. Jag har märkt en otrolig skillnad på min ork, min kropp men framförallt min ridning.

De senaste veckorna har jag kunnat rida på ett helt annat sätt än tidigare. Styrkan i bålen och magen har förbättrats ofattbart mycket och gjort att jag har fått en helt annan stabilitet än tidigare. Mina armar har blivit starkare vilket för mig har gjort så att jag kan hålla en jämnare men fortfarande mjuk kontakt med Sagas mun.


"Det är viktigt att vara i form för att bli framgångsrik"

Det som jag märkt störst skillnad på är min benstyrka, där har det blivit en enorm förändring! Jag orkar rida med ordentlig benstyrka ett helt pass, och min skänkel har blivit väldigt stabil och stilla jämfört med tidigare. Jag orkar även rida under hela passet, det vill säga aktivit och beslutsamt men fortfarande hela tiden med mjukhet. Eftersom jag jobbat så himla mycket benstyrka i form av simning (minst en gång i veckan) och löpning (varje/varannan dag) är det kul att känna en sån stor skillnad mot tidigare.


Jag hittade denna artikel i en Equipage tidning på kliniken i måndags, just det här utdraget handlar om Ludger Beerbaum. Det över är skrivet om Kevin Staut, men samma artikel. Det var så bra skrivet att jag var tvungen att fota! Här står det klart och tydligt att är man otränad och saknar en grund-styrka blir din ridning sämre. Väldigt kloka ord.

Målet är ju självklart att bli ännu starkare i alla områden. Det som är viktigt nu är att inte tappa all den styrka jag byggt upp utan fortsätta för att utveckla mig och göra min ridning ännu mer stabil och mjuk. Det jag kan säga är iaf att träningen har gjort en enorm skillnad på min ridning, vilket var ett av mitt underliggande mål med all träning. Det ska bli kul att känna ännu mer skillnad sen när vi drar igång med tränare igen!

Bil och Släp

Som hästägare måste man ha mer koll på det här med vikter och liknander när det kommer till bil och släp än vad kanske vanliga personer behöver. Jag tycker alltid att det är ett evigt pusslande för att få ihop rätt vikt med bil, släp och last (häst) eftersom jag och mamma endast har B-körkort.
Nu har vi faktiskt hittat en bil som vi får köra lagligt på med Saga och vår tunga transport, känns jätteskönt.
Såhär ser bilen och släpet ut:



Hur har ni det? Har ni släp, och isånnafall, kör ni lagligt? Jag vet hur många som helst som egentligen kör olagligt, med för tung last, men eftersom det är en process att ta BE-körkort kör folk vidare på sitt B-körkort.

Upplägg med Saga

Många undrar varför jag inte tävlar eller tränar med Saga för tillfället. Jag kan säga att allt går enligt en plan jag la upp i somras innan jag började skolan.

Jag visste redan när jag gick i tvåan att träning och tävling med Saga inte skulle ligga högst upp på min prioriteringslista under mitt sista år på IB. För vissa låter det orättvist och tråkigt, att jag låter mina studier går ut över Saga men jag resonerar såhär:
Bara för att jag inte tränar (läs; åker iväg och tränar för tränare) och tävlar under en period på ungefär 6 månader betyder det inte att Saga inte får någon träning. Jag rider henne varje dag (för det mesta) och jag jobbar med exakt samma tänk som innan; att hon ska utvecklas. I och med hennes skada över vintern gick det även bort många veckor för oss som jag fick bygga upp försiktig när hon var frisk igen. Men Saga får varierad och fokuserad träning varje dag, alltid noga upplagd.



Jag tror inte heller att hon skadas av att vara ifrån tävlins- och träningsmiljön ett tag. Hon är inte gammal och vi har MINST 10 år kvar tillsammans, 10 år och mer då vi kommer hinna göra hur mycket som helst. Att vi nu missar en period på 6 månader tack vare mina studier tycker jag är helt okej, jag prioriterar min utveckling ubildningsmässigt lika högt som min och Sagas utveckling. Jag har inte bara en passion i livet utan två, och min utbildning är en av dom, hästarna och ridningen den andra.

Trots att jag är en sån som orkar nästan hur mycket som helst vill jag alltid känna att jag kan lägga ner ordentligt med energi och tid i det jag gör, att få ett halvtaskigt resultat är inte något jag strävar efter. Då fokuserar jag hellre på att en sak blir gjord med så mycket perfektion som möjligt, för att sedan ta tag i nästa sak när jag är klar med den första.



Jag kan även säga att Saga är gladare än vad hon någonsinn varit. Efter hennes långa vila/skada har hon lyst upp med en helt ny personlighet. Hon är verkligen glad dygnet runt, hoppar och skuttar fram som om hon hade massor av bus och glädje i kroppen. När jag rider är det som att sitta på en lycklig energikälla som bara vill explodera i power och vilja att göra rätt hela tiden. Hon mår så bra just nu, det både känner och ser jag. Vi är nog lika lyckliga och fria båda två förtillfället, vi smittar nog av oss på varandra tror jag!

Så, jag har en plan med Saga, den ser bara lite annorlunda ut än vad den gjort tidigare år. Efter min student går vi in i en ny fas och då kommer det hända massor med nytt!


Visste ni att...

...jag dagligen skissar på egna kläder? Detta i hopp om att i framtiden kunna göra dom till verklighet. Allt i hästväg! Jag har allt från pikétröjor och jackor till munktröjor och gummistövlar. Har även ett collage med snygga sportbehår, något jag tycker det finns på tok för lite av. Sköna och funktionella, javisst, men snygga? Nej det tycker jag att det saknas ute på marknaden! Vet exakt hur mina ska se ut, design och material.


Jag har ett otroligt intresse i just mode och kläder. Har varit intresserad sen kanske 4-5år tillbaka men det var först för 1-2år sen som jag började ta det på allvar. För mig är inte mode bara att bära ett visst, exklusivt märke utan mode är något jag skapar, som känns och ser bra ut hos mig själv. Det är verkligen en livsstil, precis som med hästarna. Färgkombinationer, ihopsättning av olika plagg, känslan som sprider sig i kroppen när jag får på mig min finaste klänning, eller glider in i ett par klackar och kan inte låta bli att brista ut i ett leende. Ger mig nästan lika mycket power-känsla som när jag är klar med en springrrunda.



Som jag sa, det handlar inte om värdet eller märket. Kom ihåg att jag är uppväxt med att vara van att alltid ha det knapert med pengar. Min mamma har gjort allt för att klara av att uppfostra mig som ensamstående mamma och hon är den starkaste personen jag träffat.
Men allt jag kan köpa idag och väljer att lägga pengarna på är mina pengar, pengar jag har tjänat själv.



Jag hoppas att jag kommer fixa det här lite längre fram. Det är verkligen en sån där liten dold dröm jag har, utöver mina akademiska mål och planer. Som sagt, jag har skisserna och jag har idéerna och planerna i huvudet. Det enda jag behöver nu är tid, bra och erfarna människor runt omkring mig och pengar för att det ska kunnas genomföras. Egentligen är jag en otroligt kreativ person så därför blev många förvånade när jag valde IB eftersom det är så strikt och allt är redan bestämt.
Vågar inte lägga ut skisserna på kläderna..
Men om ni vill skulle jag kunna visa en liten sneakpeak på sportbehåarna?


Utvecklingen

Utvecklingen med Saga under dem två år jag snart haft henne har minst sagt gått upp och ner. Att förklara i detalj vad som hänt sen dag ett tar för lång tid att göra men det jag vill fokusera på och lyfta fram är faktiskt dem senaste veckorna.

När jag fick Saga gick det inte att rida ordentligt på vanligt bett, det har jag berättat om flera gånger. Förra sommaren satte jag upp som mål att under hösten 2010 skulle vi kunna rida ut på vanligt bett. Jag jobbade mycket under hösten men fick kanske inte det resultatet jag velat, men det gick fortfarande frammåt. Dock var det fortfarande en risk att rida ut på vanligt bett och det var omöjligt att jobba henne på det ute. Även i dressyren fanns det fortfarande problem; hon blev otroligt tungriden.

Men dem här senaste veckorna har... förändrat allt? Jag tror mycket har att göra med att vi bland annat besökte tandläkaren i Juni och att jag har fokuserat på att rida igenom henne varje dag ordentligt, oavsett vad vi gjort. Jag har även vågat ta det tredelade eller ett annat, övrigt vanligt bett i situationer när jag egentligen inte hade gjort det normalt så att säga. Jag har också vågat ta "fajterna" som uppstått. Att vara konsekvent samtidigt som jag haft tålamod och ett lugn så har jag faktiskt uppnått mitt mål från förra året.

Jag hoppar nu på vanligt bett, senast i torsdags red jag ut till ett par ängar på mitt novabett och red ett fantastiskt dressyrpass som kändes helt magiskt. Vad har hänt undrar jag?

När jag rider ut nu är det inga problem att jobba henne på vanligt bett, även om hon kan bli lite glad när vi galopperar så lyssnar hon hela tiden vilket hon inte gjorde förut.

Det här känns som ett otroligt viktigt steg för oss. Resultaten och känslan i Vallentuna kändes som en vinst för mig då det äntligen känns som att det verkligen går framåt och jag blir så motiverad till att träna och förbättra. Det här kommer bli så bra med tiden!


Hovslagare var sjätte, sjunde eller åttonde vecka

Hur ofta skos era hästar? Har ni exakt lika många veckor mellan varje skoning?

Saga brukar skos var sjätte vecka ungefär, ibland var sjunde. Jag tycker att hennes slits väldigt fort, jämfört med Ronda som utan problem kunde gå i åtta veckor. Jag tycker också man hör på skorna när dem är slitna och brukar därför hålla lite extra koll på dem när det har gått ett tag efter skoning.

Jag brukar även boka nästa skoning direkt med hovslagare när han är där och skor, för att skippa den paniken som ibland uppstår när man plötsligt kommer på att hästen ska skos. Det är skönt att ha det helt inplanerat.

Jag vet att vissa hovslagare även hör av sig till ägaren när det är cirka en-två veckor kvar till skoning och bokar tid, otroligt ambitiöst tycker jag! Jag är dock väldigt nöjd med min hovslagare som jag har nu, han är riktigt duktig! Jag bytte till honom när vi köpte Saga ungefär och har max haft två tappskor sen dess, han kommer dessutom och slår på dem igen. Han tar även eget initiativ; är jag sen någon gång tar han in Saga från hagen/ut från boxen och börjar sko.


Att tänka på vid tandläkarbesök

Jag lärde mig väldigt mycket nytt och bra idag när vi var iväg. Ibland är det "synd" (med synd menar jag att man lär sig mycket när man åker ut på sånt här, men i själva verket är man ju tacksam att ens häst är frisk och inte skadar sig. Man undviker ju helst veterinären och sånt så mycket som möjligt förutom vid vaccination etc) att man inte åker ut på liknande saker oftare.

Några punkter jag tänkte tipsa om är dessa:
* Hästen får inte äta på lite mer än två timmar framåt. Vi var klara runt tre coh då sa veterinären att Saga kunde få mat igen runt klockan 5 igen. Jag väntade dock lite extra och gav henne mat igen vid kvart över fem. Då hade hon nästan blivit helt sig själv igen!
* Hästarnas "system" kan vara lite ostabila när lugnande har släppt. Det här upptäckte vi faktiskt på min hund när vi var hos veterinären med henne också. När vi kom hem till stallet och jag skulle ta av Saga transportskydden i gången ställde hon sig och kissade, det har ALDRIG hänt förut. När hon väl kom in i boxen igen kissade hon säkert fyra-fem gånger till. Veterinären varnade oss för detta.
* Vänta gärna ett bra tag innan ni lastar hästen och va ordentligt försäkrade om att det inte är någon risk att hästen faller i resan på väg hem. Vänta hellre en extra kvart utöver den här halvtimmen så att hästen verkligen får chansen att vakna upp.
* Ta gärna med det bettet du rider mest på. Veterinären kan fråga om att få se det, samt att får prova det i munnen på hästen för att se hur det ligger. Vi tog med oss mitt och det var tur för att vår veterinär frågade efter det.


Till ett sto skickar man in en skriftlig ansökan i tre exemplar

Under min tid med hästarna (vilket är en himla lång tid nu) så har jag alltid föredragit ston framför valacker. Det är inte det att jag inte har något imot valacker, aboslut inte, men jag har av någon anledning alltid fallit för ston.

När jag sålde Ronda och skulle köpa stor häst provred vi både valacker och ston, men överlag fastnade jag bara för stona, självklart med något undantag. Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg en valack jag var på väg att köpa men som visade sig ha kissing spines och en lös benbit vid veterinärbesktningen? Han var underbar, så himla synd att han inte gick igenom! Fast iof, då hade jag inte haft Saga nu..

Men iaf, det var egentligen den enda valacken som kändes wow den här skulle jag vilja köpa. När jag kollar tillbaka så var det i majoritet ston jag provred mest.

Jag föredrar verkligen ston! Tycker om när dem är lite knepiga, "stoiga" och har lite idéer för sig. Ronda var ju extrem, men även Saga har mycket sto i sig. Tillskillnad mot Ronda är Saga mycket mer lätthanterlig och snäll, Ronda kunde ju bli rent ut sagt livsfarlig i vissa situationer. Självklart får dem ju inte bete sig hur som helst, men jag tror att det är utmaningen jag gillar.



Hur är det med er, har något "favoritkön" på era hästar?

Mål för morgondagen

Eftersom vi inte hoppat på cirka två-tre månader är mina krav inte så jättehöga. Jag vill bara att det ska kännas bra. Mål nummer ett och det som är viktigast är:
- Att hon är lugn. Jag vill att jag ska känna att hon väntar på mig och inte drar iväg. Tempot ska vara någorlunda jämt, det tycker jag att vi blivit bättre med på sista tiden men sen så har jag ju som sagt inte hoppat heller så jag vet inte om hon kommer fortsätta lyssna på mig fullt ut när vi är på banan. Men det är i alla fall mål nummer ett; att hitta kontrollen och behålla den under hela banan.
- Försöka se avstånden och inte rida iväg henne. Ibland blir det att jag istället för att vänta ut hindret ökar vilket resulterar i att hon bara bli lång och flack. Bättre att hellre korta något språng och känna att vi kommer rätt.

Det är egentligen bara det jag kommer lägga mest fokus på. Funkar det här kommer resten att gå bra också tror jag.
En närmare utvärdering kommer efter morgonen- för att se om jag lyckades någorlunda med något av målen!



Hästevent- perfekt för att förnya idéförrådet

Alltid efter sånna här stora evenemang är jag fylld med så himla mycket ny inspiration. Att se världseliten i både hoppning och dressyr, välridna och duktiga hästar, fin utrustning i mängder, kunnigt hästfolk och umgås med andra hästgalna kompisar ger en nya, bra idéer som man lever på ett bra tag.

Jag blir alltid så peppad av att se dem stora ryttarna rida, jag försöker titta och granska deras ridning och hästar så mycket som möjligt. Jag tror att man lär sig väldigt mycket av att se hur andra rider, självklart är det inget man kan härma direkt men man kan kolla hur dem använder sig av olika ridstilar, tar sig ur knepiga situationer på banan, sitsen etc.


Bildkälla

Jag brukar även kolla mycket på hästarna och hur ryttarna rider dem. Oftast brukar jag försöka kolla lite extra efter hästar som liknar min egna i storlek och kanske temperament för att se hur ryttaren använder sig av hästens fördelar, men också hur den backar upp och reglerar hästens nackdelar. Det tycker jag man lär sig mycket på! Och sen tycker jag också att det är bra att se så många välridna hästar eftersom att man automatiskt strävar efter att få sin egna häst lika bra riden och oftast blir man mer motiverad och anstränger sig för att t.ex. leta upp bra övningar och lägga upp strukturen på ridpassen i förväg. Det behöver ju inte vara så att man måste gå på stora evenemang som Globen eller Göteborg, det kan räcka med att kanske gå på en clinic som någon duktig ryttare håller i.


Bildkälla

Vecka 8

Haha ja fint blev det inte, men förhoppningsvis blir jag bättre ju mer oftare jag gör det..


Jag orkade inte fylla i det, men torsdag, lördag och söndag innehåller också lite plugg, dock inte lika mycket som tidigare dagar. Veckan innan lov är alltid värst, lärarna tror att ju mer dom proppar in ju mer hinner vi. Problemet är bara att alla lärare tänker samma sak haha.. Jag glömde förresten skriva in såg jag nu att jag har en engelskaläxa till på torsdagen också som är att läsa 70 sidor i en bok och ta notes.

Dressyrallsvenskan

Den här våren kommer jag att vara med i dressyrallsvenskans ponnylag med Ronda- dock som reserv. Det betyder att om någon utav ryttarna som rider i laget av någon anledning inte kan rida kommer jag och Ronda att hoppa in. Jag hoppas jag får vara med någon gång, det skulle verkligen vara jättekul!

Jag tror att allsvenskan (kommer inte ihåg vilken division det är vi är med i) går i L:A och då inkluderas bland annat förvänd galopp och skänkelvikning. Det blir ju lite spännande att se hur det går, men kul blir det iallafall! Om jag inte rider själv ska jag försöka komma och kolla på någon/några omgångar.



Rondas och min historia-del 2

Tiden efter Ronda kom till mig var som om mitt liv började på riktigt. Allt innan har liksom blivit suddigt och otydligt.

Första ridturen hemma på gården minns jag så tydligt. Plötsligt var det jag som hade allt ansvar; all skötsel, jag kunde rida vart jag ville, bestämma vilken gångart (och nej, trots att jag var ung så galopperade jag inte runt i 180 hela ridpasset) vi skulle ha, mat, utrustning m.m. Det var en otrolig stort steg för mig som varit ridskoleryttare. Iallafall, första ridpasset så red jag ut med en annan tjej som hade sin häst där, Anna. Hon kom även senare att bli min dressytränare, men det får ni läsa mer om sen. När vi skulle galoppera över en äng första gången kommer jag ihåg att Ronda blev så himla glad att hon gjorde massor med konstiga ljud och frustade haha. Jag själv satt bara och skratta för att jag var så lycklig över att se Ronda må bra.

Men det var fortfarande stora problem med Ronda. Ibland när jag skulle rida kunde hon pltösligt lägga sig ner, resa sig upp för att sedan ställa sig på bakbenen. Jag ramlade aldrig av, men det var väldigt obehagligt och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att försöka säga åt henne och driva framåt. När man band upp henne fick hon panik direkt och la sig ner eller slet sig. Ibland räckte det med att jag bara höll lite för hårt i grimskaftet för att hon skulle få panik. När man var ute och red kunde utan anledning bara stanna och det spelade ingen roll hur mycket man satt och bankade eller viftade med spöt, hon vägrade röra sig. Några sekunder senare exploderade hon och backade i full fart ner i diken eller på saker, in i buskar eller snurrade runt på samma ställe flera varv. Det var samma sak när hovis skulle komma första gången, vi kunde inte sko inomhus för att hon fick panik direkt och slog huvudet i taket flera gånger, la sig ner så fort jag höll i grimskaftet och hon var livrädd för hovslagaren som var en man. Hon var alltid rädd för män, det spelade ingen roll vem det var.


Men den hovslagaren vi hade just då var fantastisk. Medans andra kanske hade sagt till hästen på skarpen och tvingat den att stå still, tog vår Ronda i grimskaftet så löst att han knappt höll i det, gick ut på gården med alla hovslagarsaker, la grimskaftet över halsen på henne och skodde. Hon fick helt enkelt stå lös utomhus så att hon skulle känna sig trygg. Han pratade hela tiden med henne och klappade med ena handen en gång i minuten och hon blev mycket lugnare, även om det självklart tog kanske tre-fyra skoningar innan hon var helt avslappnad. Jag tror att vid kanske 5-6 gången kunde vi sko henne inne, någon gång mitt i vintern alltså.


Det blev iallafall en vana att gå till stallet varje dag, och jag njöt verkligen varje sekund trots att Ronda kunde vara jobbig. Jag brydde mig inte utan jag tyckte bara synd om henne och ville göra vår tid till det bästa. Från att ha gått i stort sett endast ridhus var det uteritter varje dag och förutom dem stunderna hon fick sina hjärnsläpp så njöt hon lika mycket som mig, hoppas jag iallafall.


Ungefär mitt i sommaren åkte vi iväg till min moster, Nina, på läger på ridskolan hon och min kusin Katta jobbade på då, Rastaborg. Vi var där i en vecka och tränade och i slutet hade vi en liten minitävling i fälttävlan och det var så nyttigt och bra för mig och Ronda. Äntligen fick vi hjälp, eftersom Ronda inte var välutbildad eller välriden så var det svårt för mig att klara av att rida henne rätt. Vi kom iallafall två i tävlingen, det var så kul!


När det var cirka en månad kvar att lämna tillbaka Ronda hade både jag och mamma vant oss vid det här med att ha häst, och mamma hade blivit lika fäst som mig i den lilla bruna ponnyn. Efter många samtal med moster som tyckte att vi skulle köpa henne blev det bestämt: Ronda skulle stanna för att varken jag eller mamma hade hjärta till att skicka tillbaka henne till försäljningsstallet där hon riskerades att skickas till vem som helst.

Jag kunde inte förstå att det var sant. Hade jag fått en egen häst? Var det verkligen möjligt? Jag förstog nog inte att hon var min på riktigt, det var för svårt att förstå. Men jag var så lycklig, det går inte beskriva känslan. Det kändes som att jag räddade Ronda från sin depression, samtidigt som hon räddade mig från min. Vi räddade varandra och just att det egentligen var omöjligt att jag skulle ha häst gjorde hela saken ännu mer otrolig.

 

I nästa del tänkte jag skriva om våra två första år tillsammans, träningar, första tävlingen, hur vi utvecklades och alla konstiga saker vi var gjorde!


Rondas och min historia- del 1

För att jag ska få med alla detaljer delar jag upp det i några smådelar.

Första gången jag såg Ronda var på när jag red på Tyresö Ryttarförening. Varje höst brukade dem hyra nya hästar till ridskolan och det året (2005) var det bland annat Ronda som kom. Dem hyrde henne från ett försäljningsstall från Visningsö och hon var nyimporterad från Tyskland, så hon hade bara "mellanlandat" på försäljningstallet innan hon kom till ridskolan.

Hon stog inte ut från mängden på något sätt. Hon var en brun D-ponny utan tecken, och dessutom väldigt sur och hotfull mot barnen i spiltan. Inget sådär wow att rida heller så det var inte någon som la märke till den lilla sura ponnyn. Jag var redan skötare på en annan häst när hon kom och hade inga planer på att byta heller.

Men så en lektion fick jag rida henne, och sen var det en ren självklarhet. Det gör ont i mig bara av att tänka på det. Jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv kännt ett sånt klick med någon eller något, aldrig varit så säker på att det här är rätt. Så efter den lektionen bytte jag direkt sköthäst och det kommande året spenderades så många dagar som möjligt i stallet med henne.

Jag kan inte säga att Ronda mådde bra när hon kom till ridskolan, men hon var ändå normal. Men ju längre tiden gick, ju sämre blev hon. Det hade nog egentligen inget att göra med med stallet eller så, för att Tyresö har otroligt bra hand om sina hästar och är en av dem ridskolorna jag tycker tar hand om sina hästar på bäst sätt, men det funkade bara inte med Ronda. Till slut kunde barnen inte sadla henne och dem var flera stycken när hon skulle göras i ordning inför lektionerna. Hon blev hotfull i boxen, ingen ville gå in till henne längre för att hon gjorde dem osäkra. Till slut gick det så långt att hon inte ens fick gå lektioner.

Och det gjorde så ont att se henne falla sönder mer och mer. Jag kommer ihåg att jag själv blev sämre och sämre för att jag såg hur dåligt hon mådde. Men det finaste var att hon aldrig gjorde något mot mig. Jag såg aldrig den där elaka ponnyn framför mig, i mina ögon var hon allt, hon var mitt liv och det kändes som att hon hade räddat mig. Jag hade haft en jobbig och väldigt mörk period innan jag träffade henne, så hon kändes som en ängel.

Men tiden gick och i slutet av vårterminen 2006 var det dags att lämna tillbaka alla dem hästarna som ridskolan inte ville ha kvar. Då hade nästan ett år gått, och Ronda gick i stort sätt inte att sadla, gå på uteritter, gå vanliga lektioner, skötas eller övrig hantering. Det var en självklarhet att Ronda skulle tillbaka, och jag förstår dem. Det gick inte ha en häst som Ronda på ridskolan. Men jag klarade inte av det, jag höll på att gå i bitar. Det går inte att förklara, men att veta att jag aldrig mer skulle se Ronda gjorde livet väldigt lite värt. Så jag bönade och bad mamma om att hitta någon annan slags lösning. Man kunde nämligen hyra hästar över sommaren från det här försäljningsstallet där Ronda kom från, och jag fick en idé om att jag kunde ha henne över sommaren. Min mamma som vid den tiden inte var sådär jätteinsatt i det här med ridning och hästar, hon brukade följa med ibland och kolla när jag red men det var aldrig (jag menar verkligen aldrig) tal om egen häst. Vi hade inte råd. Men som vanligt så gav jag inte upp utan la upp min idé på flera olika sätt för att försäkra henne om att jag tänkt igenom allt.

Det slutade med att vi en dag var ute och gick i Vidja (där vi bor, och vid den tiden var vi relativit nyinflyttade) och hittade en lite gård med ett stall och stora fina gräshagar. Där träffade vi en tjej som hette Madde och som ägde stallet. Vi började prata och frågade om det fanns möjlighet att stå hos henne på sommarbete och det fanns det, bara det att hon visste inte om det skulle vara möjligt den här sommaren då hon själv inte hade någon häst vid den tidpunkten. Hon gav oss förslag på några andra platser i Vidja vi kunde fråga, och hon skulle höra av sig till oss om det skulle bli ändrade planer, men det var inte någon stor risk sa hon. Vi gick och kollade på dem tipsen vi fått men blev nekade hos alla.

Här var jag påväg att ge upp. Jag hade dragit i alla trådar som var möjligt men det fanns ingen lösning. Jag såg bara framför mig att det var kört med Ronda, jag skulle aldrig mer få se henne.

MEN, några dagar senare när mamma och jag skulle på bio får vi ett samtal från Madde som undrar om vi kunde komma med hästen två dagar senare! Vilken chock! Efter tusen samtal till bland annat försäljningstallet, ridskolan och min moster blev allt klart; Ronda skulle få vara min i två månader och stå hos Madde på sommarbete.

Ni förstår inte vilken dröm det här var för mig. Jag var en vanlig ridskoleunge och det var inte någon som helst chans att jag skulle få en egen häst. Det var en ren omöjlighet. Men nu stog jag med min Ronda, den jag älskade mest och jag skulle få ha henne i två hela månader helt för mig själv.

Så två dagar senare åkte vi och hämtade henne. Vi fick hjälp av Madde som hade en transport eftersom vi inte alls hade något sånt. Efter mycket knep och knåp fick vi in den inte alls lastvänliga Ronda i släpet och åkte hemåt. Väl där lastades hon ut och jag gick ner mot henne till en av hagarna som låg vid vattnet. Väl inne i hagen tog jag av henne grimman och släppte henne lös, och den bilden jag har från det ögonblicket kommer jag alltidd bära med mig. Det måste ha varit första gången hon var i en sån stor hage med så mycket gräs, för att hon var så lycklig och det var första gången jag såg henne glad på riktigt. Hon travade runt med svansen högt buren och öronen spetsade och frustade högt. Det var ungefär som att säga att äntligen, jag har väntat på det här så länge.



Nästa del handlar om vad som hände den sommaren, men framförallt vad som hände när det var dags att lämna tillbaka Ronda.


Man vänjer sig snabbt

Något jag tänkte på igår när jag red vad hur snabbt man vänjer sig vid sin hästs storlek och gång. Saga är en stor häst på 178cm, och jag kommer ihåg att dem första 9 månaderna (minst) tyckte jag att allt var så himla stort. Saga var stor och hög, varje kliv i skritten kändes som en mil, traven var det ju omöjligt att hitta en takt i och galoppen hade jag ingen koll på alls. Hon kändes verkligen hur stor som helst.

Men igår kändes hon nästa...liten? Det är jättesvårt att förklara, men jag antar att det är för att jag börjat "växa in" i att rida stor häst, men också för att Saga har ändrat sig så mycket i kroppen sen vi köpte henne. Just nu på sista tiden har musklerna börjat sätta sig och jag har verkligen börjat rida henne ordentligt och rätt dem senaste månaderna, känns jättekul! Jag kom nog på det igår för att så fort man tar tyglarna i dagsläget höjs ryggen, hon är lätt i handen och nacken hamnar i rätt position och inte så låg som det var förut.

Jag skulle vilja ha lite nya ridbilder så att man kan jämföra, svårt bara att jag inte har någon som kan fota..


Tidigare inlägg
RSS 2.0