Rondas och min historia- del 1
För att jag ska få med alla detaljer delar jag upp det i några smådelar.
Första gången jag såg Ronda var på när jag red på Tyresö Ryttarförening. Varje höst brukade dem hyra nya hästar till ridskolan och det året (2005) var det bland annat Ronda som kom. Dem hyrde henne från ett försäljningsstall från Visningsö och hon var nyimporterad från Tyskland, så hon hade bara "mellanlandat" på försäljningstallet innan hon kom till ridskolan.
Hon stog inte ut från mängden på något sätt. Hon var en brun D-ponny utan tecken, och dessutom väldigt sur och hotfull mot barnen i spiltan. Inget sådär wow att rida heller så det var inte någon som la märke till den lilla sura ponnyn. Jag var redan skötare på en annan häst när hon kom och hade inga planer på att byta heller.
Men så en lektion fick jag rida henne, och sen var det en ren självklarhet. Det gör ont i mig bara av att tänka på det. Jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv kännt ett sånt klick med någon eller något, aldrig varit så säker på att det här är rätt. Så efter den lektionen bytte jag direkt sköthäst och det kommande året spenderades så många dagar som möjligt i stallet med henne.
Jag kan inte säga att Ronda mådde bra när hon kom till ridskolan, men hon var ändå normal. Men ju längre tiden gick, ju sämre blev hon. Det hade nog egentligen inget att göra med med stallet eller så, för att Tyresö har otroligt bra hand om sina hästar och är en av dem ridskolorna jag tycker tar hand om sina hästar på bäst sätt, men det funkade bara inte med Ronda. Till slut kunde barnen inte sadla henne och dem var flera stycken när hon skulle göras i ordning inför lektionerna. Hon blev hotfull i boxen, ingen ville gå in till henne längre för att hon gjorde dem osäkra. Till slut gick det så långt att hon inte ens fick gå lektioner.
Och det gjorde så ont att se henne falla sönder mer och mer. Jag kommer ihåg att jag själv blev sämre och sämre för att jag såg hur dåligt hon mådde. Men det finaste var att hon aldrig gjorde något mot mig. Jag såg aldrig den där elaka ponnyn framför mig, i mina ögon var hon allt, hon var mitt liv och det kändes som att hon hade räddat mig. Jag hade haft en jobbig och väldigt mörk period innan jag träffade henne, så hon kändes som en ängel.
Men tiden gick och i slutet av vårterminen 2006 var det dags att lämna tillbaka alla dem hästarna som ridskolan inte ville ha kvar. Då hade nästan ett år gått, och Ronda gick i stort sätt inte att sadla, gå på uteritter, gå vanliga lektioner, skötas eller övrig hantering. Det var en självklarhet att Ronda skulle tillbaka, och jag förstår dem. Det gick inte ha en häst som Ronda på ridskolan. Men jag klarade inte av det, jag höll på att gå i bitar. Det går inte att förklara, men att veta att jag aldrig mer skulle se Ronda gjorde livet väldigt lite värt. Så jag bönade och bad mamma om att hitta någon annan slags lösning. Man kunde nämligen hyra hästar över sommaren från det här försäljningsstallet där Ronda kom från, och jag fick en idé om att jag kunde ha henne över sommaren. Min mamma som vid den tiden inte var sådär jätteinsatt i det här med ridning och hästar, hon brukade följa med ibland och kolla när jag red men det var aldrig (jag menar verkligen aldrig) tal om egen häst. Vi hade inte råd. Men som vanligt så gav jag inte upp utan la upp min idé på flera olika sätt för att försäkra henne om att jag tänkt igenom allt.
Det slutade med att vi en dag var ute och gick i Vidja (där vi bor, och vid den tiden var vi relativit nyinflyttade) och hittade en lite gård med ett stall och stora fina gräshagar. Där träffade vi en tjej som hette Madde och som ägde stallet. Vi började prata och frågade om det fanns möjlighet att stå hos henne på sommarbete och det fanns det, bara det att hon visste inte om det skulle vara möjligt den här sommaren då hon själv inte hade någon häst vid den tidpunkten. Hon gav oss förslag på några andra platser i Vidja vi kunde fråga, och hon skulle höra av sig till oss om det skulle bli ändrade planer, men det var inte någon stor risk sa hon. Vi gick och kollade på dem tipsen vi fått men blev nekade hos alla.
Här var jag påväg att ge upp. Jag hade dragit i alla trådar som var möjligt men det fanns ingen lösning. Jag såg bara framför mig att det var kört med Ronda, jag skulle aldrig mer få se henne.
MEN, några dagar senare när mamma och jag skulle på bio får vi ett samtal från Madde som undrar om vi kunde komma med hästen två dagar senare! Vilken chock! Efter tusen samtal till bland annat försäljningstallet, ridskolan och min moster blev allt klart; Ronda skulle få vara min i två månader och stå hos Madde på sommarbete.
Ni förstår inte vilken dröm det här var för mig. Jag var en vanlig ridskoleunge och det var inte någon som helst chans att jag skulle få en egen häst. Det var en ren omöjlighet. Men nu stog jag med min Ronda, den jag älskade mest och jag skulle få ha henne i två hela månader helt för mig själv.
Så två dagar senare åkte vi och hämtade henne. Vi fick hjälp av Madde som hade en transport eftersom vi inte alls hade något sånt. Efter mycket knep och knåp fick vi in den inte alls lastvänliga Ronda i släpet och åkte hemåt. Väl där lastades hon ut och jag gick ner mot henne till en av hagarna som låg vid vattnet. Väl inne i hagen tog jag av henne grimman och släppte henne lös, och den bilden jag har från det ögonblicket kommer jag alltidd bära med mig. Det måste ha varit första gången hon var i en sån stor hage med så mycket gräs, för att hon var så lycklig och det var första gången jag såg henne glad på riktigt. Hon travade runt med svansen högt buren och öronen spetsade och frustade högt. Det var ungefär som att säga att äntligen, jag har väntat på det här så länge.
Nästa del handlar om vad som hände den sommaren, men framförallt vad som hände när det var dags att lämna tillbaka Ronda.
Första gången jag såg Ronda var på när jag red på Tyresö Ryttarförening. Varje höst brukade dem hyra nya hästar till ridskolan och det året (2005) var det bland annat Ronda som kom. Dem hyrde henne från ett försäljningsstall från Visningsö och hon var nyimporterad från Tyskland, så hon hade bara "mellanlandat" på försäljningstallet innan hon kom till ridskolan.
Hon stog inte ut från mängden på något sätt. Hon var en brun D-ponny utan tecken, och dessutom väldigt sur och hotfull mot barnen i spiltan. Inget sådär wow att rida heller så det var inte någon som la märke till den lilla sura ponnyn. Jag var redan skötare på en annan häst när hon kom och hade inga planer på att byta heller.
Men så en lektion fick jag rida henne, och sen var det en ren självklarhet. Det gör ont i mig bara av att tänka på det. Jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv kännt ett sånt klick med någon eller något, aldrig varit så säker på att det här är rätt. Så efter den lektionen bytte jag direkt sköthäst och det kommande året spenderades så många dagar som möjligt i stallet med henne.
Jag kan inte säga att Ronda mådde bra när hon kom till ridskolan, men hon var ändå normal. Men ju längre tiden gick, ju sämre blev hon. Det hade nog egentligen inget att göra med med stallet eller så, för att Tyresö har otroligt bra hand om sina hästar och är en av dem ridskolorna jag tycker tar hand om sina hästar på bäst sätt, men det funkade bara inte med Ronda. Till slut kunde barnen inte sadla henne och dem var flera stycken när hon skulle göras i ordning inför lektionerna. Hon blev hotfull i boxen, ingen ville gå in till henne längre för att hon gjorde dem osäkra. Till slut gick det så långt att hon inte ens fick gå lektioner.
Och det gjorde så ont att se henne falla sönder mer och mer. Jag kommer ihåg att jag själv blev sämre och sämre för att jag såg hur dåligt hon mådde. Men det finaste var att hon aldrig gjorde något mot mig. Jag såg aldrig den där elaka ponnyn framför mig, i mina ögon var hon allt, hon var mitt liv och det kändes som att hon hade räddat mig. Jag hade haft en jobbig och väldigt mörk period innan jag träffade henne, så hon kändes som en ängel.
Men tiden gick och i slutet av vårterminen 2006 var det dags att lämna tillbaka alla dem hästarna som ridskolan inte ville ha kvar. Då hade nästan ett år gått, och Ronda gick i stort sätt inte att sadla, gå på uteritter, gå vanliga lektioner, skötas eller övrig hantering. Det var en självklarhet att Ronda skulle tillbaka, och jag förstår dem. Det gick inte ha en häst som Ronda på ridskolan. Men jag klarade inte av det, jag höll på att gå i bitar. Det går inte att förklara, men att veta att jag aldrig mer skulle se Ronda gjorde livet väldigt lite värt. Så jag bönade och bad mamma om att hitta någon annan slags lösning. Man kunde nämligen hyra hästar över sommaren från det här försäljningsstallet där Ronda kom från, och jag fick en idé om att jag kunde ha henne över sommaren. Min mamma som vid den tiden inte var sådär jätteinsatt i det här med ridning och hästar, hon brukade följa med ibland och kolla när jag red men det var aldrig (jag menar verkligen aldrig) tal om egen häst. Vi hade inte råd. Men som vanligt så gav jag inte upp utan la upp min idé på flera olika sätt för att försäkra henne om att jag tänkt igenom allt.
Det slutade med att vi en dag var ute och gick i Vidja (där vi bor, och vid den tiden var vi relativit nyinflyttade) och hittade en lite gård med ett stall och stora fina gräshagar. Där träffade vi en tjej som hette Madde och som ägde stallet. Vi började prata och frågade om det fanns möjlighet att stå hos henne på sommarbete och det fanns det, bara det att hon visste inte om det skulle vara möjligt den här sommaren då hon själv inte hade någon häst vid den tidpunkten. Hon gav oss förslag på några andra platser i Vidja vi kunde fråga, och hon skulle höra av sig till oss om det skulle bli ändrade planer, men det var inte någon stor risk sa hon. Vi gick och kollade på dem tipsen vi fått men blev nekade hos alla.
Här var jag påväg att ge upp. Jag hade dragit i alla trådar som var möjligt men det fanns ingen lösning. Jag såg bara framför mig att det var kört med Ronda, jag skulle aldrig mer få se henne.
MEN, några dagar senare när mamma och jag skulle på bio får vi ett samtal från Madde som undrar om vi kunde komma med hästen två dagar senare! Vilken chock! Efter tusen samtal till bland annat försäljningstallet, ridskolan och min moster blev allt klart; Ronda skulle få vara min i två månader och stå hos Madde på sommarbete.
Ni förstår inte vilken dröm det här var för mig. Jag var en vanlig ridskoleunge och det var inte någon som helst chans att jag skulle få en egen häst. Det var en ren omöjlighet. Men nu stog jag med min Ronda, den jag älskade mest och jag skulle få ha henne i två hela månader helt för mig själv.
Så två dagar senare åkte vi och hämtade henne. Vi fick hjälp av Madde som hade en transport eftersom vi inte alls hade något sånt. Efter mycket knep och knåp fick vi in den inte alls lastvänliga Ronda i släpet och åkte hemåt. Väl där lastades hon ut och jag gick ner mot henne till en av hagarna som låg vid vattnet. Väl inne i hagen tog jag av henne grimman och släppte henne lös, och den bilden jag har från det ögonblicket kommer jag alltidd bära med mig. Det måste ha varit första gången hon var i en sån stor hage med så mycket gräs, för att hon var så lycklig och det var första gången jag såg henne glad på riktigt. Hon travade runt med svansen högt buren och öronen spetsade och frustade högt. Det var ungefär som att säga att äntligen, jag har väntat på det här så länge.
Nästa del handlar om vad som hände den sommaren, men framförallt vad som hände när det var dags att lämna tillbaka Ronda.
Kommentarer
Postat av: Ryttarduon - Mikaela och Emily
Åh jag blir alldeles glad när jag läser det här. Så himla härligt, tänk att två individer kan vara gjorda för varandra så mycket. Att det kan klicka och sen bara blir det, utan någon rimlig anledning så blir allt bara rätt till slut :)
Väntar med spänning på nästa del ;)
/ Mikaela - ryttarduon.blogg.se
Postat av: Josäfin :>
Gash, längtar tills nästa del :D
Postat av: LINA
så fin historia! ska bli kul att läsa resten
Postat av: Leona
Vilken underbart fin text! Ser fram emot att få läsa om fortsättningen på er historia tillsammans!:) Gillar din blogg jättemycket!
Trackback
