Rondas och min historia-del 2

Tiden efter Ronda kom till mig var som om mitt liv började på riktigt. Allt innan har liksom blivit suddigt och otydligt.

Första ridturen hemma på gården minns jag så tydligt. Plötsligt var det jag som hade allt ansvar; all skötsel, jag kunde rida vart jag ville, bestämma vilken gångart (och nej, trots att jag var ung så galopperade jag inte runt i 180 hela ridpasset) vi skulle ha, mat, utrustning m.m. Det var en otrolig stort steg för mig som varit ridskoleryttare. Iallafall, första ridpasset så red jag ut med en annan tjej som hade sin häst där, Anna. Hon kom även senare att bli min dressytränare, men det får ni läsa mer om sen. När vi skulle galoppera över en äng första gången kommer jag ihåg att Ronda blev så himla glad att hon gjorde massor med konstiga ljud och frustade haha. Jag själv satt bara och skratta för att jag var så lycklig över att se Ronda må bra.

Men det var fortfarande stora problem med Ronda. Ibland när jag skulle rida kunde hon pltösligt lägga sig ner, resa sig upp för att sedan ställa sig på bakbenen. Jag ramlade aldrig av, men det var väldigt obehagligt och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att försöka säga åt henne och driva framåt. När man band upp henne fick hon panik direkt och la sig ner eller slet sig. Ibland räckte det med att jag bara höll lite för hårt i grimskaftet för att hon skulle få panik. När man var ute och red kunde utan anledning bara stanna och det spelade ingen roll hur mycket man satt och bankade eller viftade med spöt, hon vägrade röra sig. Några sekunder senare exploderade hon och backade i full fart ner i diken eller på saker, in i buskar eller snurrade runt på samma ställe flera varv. Det var samma sak när hovis skulle komma första gången, vi kunde inte sko inomhus för att hon fick panik direkt och slog huvudet i taket flera gånger, la sig ner så fort jag höll i grimskaftet och hon var livrädd för hovslagaren som var en man. Hon var alltid rädd för män, det spelade ingen roll vem det var.


Men den hovslagaren vi hade just då var fantastisk. Medans andra kanske hade sagt till hästen på skarpen och tvingat den att stå still, tog vår Ronda i grimskaftet så löst att han knappt höll i det, gick ut på gården med alla hovslagarsaker, la grimskaftet över halsen på henne och skodde. Hon fick helt enkelt stå lös utomhus så att hon skulle känna sig trygg. Han pratade hela tiden med henne och klappade med ena handen en gång i minuten och hon blev mycket lugnare, även om det självklart tog kanske tre-fyra skoningar innan hon var helt avslappnad. Jag tror att vid kanske 5-6 gången kunde vi sko henne inne, någon gång mitt i vintern alltså.


Det blev iallafall en vana att gå till stallet varje dag, och jag njöt verkligen varje sekund trots att Ronda kunde vara jobbig. Jag brydde mig inte utan jag tyckte bara synd om henne och ville göra vår tid till det bästa. Från att ha gått i stort sett endast ridhus var det uteritter varje dag och förutom dem stunderna hon fick sina hjärnsläpp så njöt hon lika mycket som mig, hoppas jag iallafall.


Ungefär mitt i sommaren åkte vi iväg till min moster, Nina, på läger på ridskolan hon och min kusin Katta jobbade på då, Rastaborg. Vi var där i en vecka och tränade och i slutet hade vi en liten minitävling i fälttävlan och det var så nyttigt och bra för mig och Ronda. Äntligen fick vi hjälp, eftersom Ronda inte var välutbildad eller välriden så var det svårt för mig att klara av att rida henne rätt. Vi kom iallafall två i tävlingen, det var så kul!


När det var cirka en månad kvar att lämna tillbaka Ronda hade både jag och mamma vant oss vid det här med att ha häst, och mamma hade blivit lika fäst som mig i den lilla bruna ponnyn. Efter många samtal med moster som tyckte att vi skulle köpa henne blev det bestämt: Ronda skulle stanna för att varken jag eller mamma hade hjärta till att skicka tillbaka henne till försäljningsstallet där hon riskerades att skickas till vem som helst.

Jag kunde inte förstå att det var sant. Hade jag fått en egen häst? Var det verkligen möjligt? Jag förstog nog inte att hon var min på riktigt, det var för svårt att förstå. Men jag var så lycklig, det går inte beskriva känslan. Det kändes som att jag räddade Ronda från sin depression, samtidigt som hon räddade mig från min. Vi räddade varandra och just att det egentligen var omöjligt att jag skulle ha häst gjorde hela saken ännu mer otrolig.

 

I nästa del tänkte jag skriva om våra två första år tillsammans, träningar, första tävlingen, hur vi utvecklades och alla konstiga saker vi var gjorde!


Kommentarer
Postat av: Hanna

Sv: Ja jo det är ganska svårt.

Jag vill antingen stanna här i sverige och skaffa en karriär som ryttare eller så vill jag åka till USA och stanna där..föralltid.Jag skulle vilja bygga upp en karriär som tex designer eller något i den stilen..Det är liksom en dröm, om jag ska ge upp allt och försöka och hoppas på det bästa eller om jag ska stanna på den säkra vägen. Jag gillar utmaningar men jag är så rädd att jag inte kommer klara någonting sen.Jag vet inte det är verkligen svårt:/

2011-02-19 @ 22:04:36
URL: http://amicisemper.blogg.se/
Postat av: LINA

Vad bra att ni kunde köpa henne då! Det där med att inte tåla att man håller i dem är jag van vid. Bellona kan få panik om man drar i grimma eller grimskaft (varöfr jag inte gör det), men många andra gör ju gärna de och då ser jag med en gång att hon kan flippa när som. Så otäckt! Hon har även lagt sig ned någon gång på gången. Man får ha tålamod och förståelse, vilket din hovslagare tydligen hade. Toppen! hur är hon på gång och att sko idag?

2011-02-19 @ 22:24:21
URL: http://sallberglina.blogg.se/
Postat av: Josäfin :>

Uuuunderbart :')

2011-02-20 @ 00:50:44
URL: http://jossanamigo.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0