Jag glömmer allt för ofta hur mycket jag älskar det jag håller på med. Glömmer hur mycket jag älskar att kämpa mig genom en halvmeter snö för att komma till den jag älskar mest. Glömmer hur obeskrivlig känslan är att trycka ansiktet mot hennes hals och andas in det jag värderar som den högsta friheten. Glömmer hur lycklig jag blir av bara att få sitta på hennes rygg. Glömmer hur det känns inom mig varje gång jag tittar på henne, glömmer hur allting inom mig stannar till för några sekunder. Jag glömmer det ibland. Men så kommer jag på allt det där, och det känns som att jag ska explodera om jag inte får va i närheten av henne på en gång. Det krävs all kraft för att inte ställa mig upp, ta mina saker och åka raka vägen till henne.

Det finns verkligen inga ord för hur mycket jag älskar Saga. Och ibland glömmer jag det men när jag kommer på det gör det så himla ont i mig. Det gör så ont av kärlek. Och jag blir så lycklig när jag tänker på att det finns någon som kan få mig att känna så, och att denna någon råkar vara min alldeles egen och ingen annan.

Vi glömmer allt för ofta hur mycket något kan betyda för en, och tar saker för givet. Jag gör det, och ni gör det säkert också ibland. Det här som är så viktigt för oss, som vi ger så mycket av det vi har men som vi framförallt får så otroligt mycket tillbaka från. Jag vill försöka bli bättre på att komma ihåg, och just nu räcker det med att jag tänker på hennes namn för att jag ler och blir varm. För att jag älskar henne, så himla, himla mycket.