Vill inte prata om det

I en vecka har jag gått runt med ont i magen och tusen tankar. Har hela tiden tvingat mig själv att pressa tillbaka tårarna, att inte visa några känslor för världen omkring mig. Inget. Tårarna blev visserligen inte synliga, men jag har gråtit inombords, skrikit och önskat att jag kunde stänga av allt.

Idag ska vi avliva Leia. Min älskade vän som varit med mig 8 år. Hon som lärde mig att ta ansvar på riktigt, hur det kändes att ha en bästa kompis med sig varje sekund. Min finaste kompis. På grund av en skada och en nerv som hamnat i kläm funkar inte hennes ena bakben längre. Plus att hon har artros i höftleden.

Jag vill helst inte prata om det. För då går allt inom mig bara sönder mer och mer, och efter en viss gräns klarar inte ens jag att inte visa något. Till slut rinner det över, men jag vill kunna välja i vilken omgivning det ska vara. Jag vill inte behöva visa för fel människor.

Vi verkar rätt lika du och jag, så jag vet att ett par tröstande ord (som egentligen inte tröstar alls) oftast är det som får bägaren att rinna över.



Så jag skriver inget gulligt eller fint, mer än att jag tänker på dig och var med om precis samma sak för bara nån månad sedan..

Tänker på dej!

skickar styrke kram till dig. aldrig kul att lämna en vän..

Vila i frid vackra hund. Stoooor kram <3

Många många kramar..

KRAM!!! <3

Fick ta bort min pärla för lite drygt tre veckor sedan jag med. Min klippa och bästa vän i nästan tio år, den största delen av mitt liv... Det gör ONT, det vet jag. Man får tänka att de får det bättre, att de slipper ha ont. Men man går sönder och tappar en del av sig själv, så är det.



Massor av styrkekramar till dig<3