Idag är en sån dag då jag undrar varför jag ens gav mig in i allt, för att det känns helt hopplöst. Hur kunde jag välja IB och tro att jag skulle klara av det, ta hand om Saga, jobba i butik för att betala själv och samtidigt vara någorlunda normal socialt? Det låter omöjligt, det kanske till och med är omöjligt. Jag hör ju själv hur det låter, och när jag kollar tillbaka på tiden under de tre senaste åren förstår jag inte vart jag hittade viljan.

Jag sitter just nu med Business and Management boken framför mig och undrar hur i helvete jag ska klara av det här. IB är en sjuk utbildning, för den kräver mer av en student än vad som finns att ta ifrån. Man måste hela tiden skapa sig ny energi samtidigt som man ska levera toppresultat. Det gör verkligen ont i mig just nu vid tanken på skolan, vilket bara gör mig ännu mer ledsen för att jag älskar egentligen mina studier och värderar möjligheten till så mycket kunskap otroligt högt. Men förtillfället är det verkligen inte kul, jag gissar på att jag har ett ordentligt "IB-breakdown moment" just nu vilket inte är så konstigt då det bara är lite mer än 2 veckor kvar till mina Final Exams börjar.

Jag har alltid jobbat ur underläge, gått från ingenting till att skapa massor och det har gett både fördelar och nackdelar. Jag har aldrig fått något utan att behöva offra något annat och jag har ofta behövt ta imot skit för att ta mig dit jag är idag. Det har skapat massor med fördelar och möjligheter som jag idag är otroligt tacksam över och som jag verkligen är glad över, men samtidigt skapar det en nackdel i form av viljan till att hela tiden prestera. Jag vet hur det känns att gå från ingenting, att stå där utan ett skit och sedan jobba och till slut få ett resultat som alla andra häpnar över eller drömmer om. Det har skapat en slags del av mig som hatar att ge upp, som inte kan ge upp och som aldrig tillåter mig själv att säga det är omöjligt, det går inte. För att jag vet att det egentligen ÄR möjligt, att jag kan göra det om jag bara vill. Och den delen gör mig så förbaskat irriterad och stolt samtidigt, för att utan den skulle många av mina problem i regel försvinna. Men jag ger mig alltid, alltid tusan på att det GÅR, att jag KAN och att jag SKA trots att jag ibland borde backa och säga att det är okej, jag behöver inte göra det omöjliga den här gången också.

Jag vill klara IB. Jag känner att jag måste klara det. Inte bara för min framtida utbildning utan också för min egen del. Om jag klarar IB har jag även klarat mitt egna, ultimata test över hur mycket jag kan pressa mig under en längre period. Om jag klarar IB ska jag visa er vilken resa jag har gjort under dessa tre år, jag ska visa hur upp och ner mitt liv har varit fast jag hela tiden har visat upp mitt fighting-face för alla. Jag ska vara ärlig, och ska visa alla detaljer och inte lämna något utanför.

Det här kan vara det mest personliga jag skrivit här, men jag känner mig så lågt nere just nu. Hade jag inte haft Saga, mina böcker, mina texter och litteratur eller träningen hade jag gått under för flera veckor sen. Jag har även en lärare i skolan som är helt fantastisk och som hjälper mig något otroligt mycket, och hennes stöd gör det lättare. Min svenska lärare ni vet? Hon ger mig så mycket bra självförtroende att jag alltid känner mig som superwoman efter en pratstund med henne. Hon är bäst!