Ett brev från min pappa

För några månader sen skrev jag det här inlägget. Ni som inte har läst det bör göra det innan ni fortsätter att läsa.

Den 24 Maj fick jag ett brev från min pappa. Bara några dagar innan hade jag suttit med ett papper framför mig och börjat skissa på ett brev som jag kanske kunde tänka mig att skicka till honom. Det hade då gått 3 månader sen jag skrev inlägget och jag kände mig någorlunda mogen att skriva till honom.

Men så kom alltså det här brevet istället, från honom. Han skrev om hur mycket han saknade mig, att han förstår att jag är arg. Han bad om en chans att få förklara allt, han ville träffa mig och berätta. Han skrev också att hela min släkt i Tunisien vet om mig och att dem så gärna vill ha kontakt med mig och träffa mig. Kusiner, farbröder, fastrar etc. Han berättade om min halvbror som bor i Sverige, som är två år yngre än mig. Han fyller år 7 oktober, jag 14 oktober. Han skrev att "vi talar ofta om dig och han är väldigt nyfiken och glad att du finns". Någonstans här började det krypa under skinnet på mig. Jag har en BROR som bor HÄR i SVERIGE. En BROR. Jag är alltså SYSTER. STORASYSTER.

Bifogat i brevet var adressen till min pappa och nummer till både honom och min bror. Det här var samma vecka som jag hade mina practice exams i skolan så jag la brevet åt sidan, fokuserade helt på mina prov och försökte att inte tänka så mycket på det. Ville inte att det skulle förstöra min koncentrationsförmåga.

Vilket det tyvärr gjorde. Som vanligt, som alltid blev jag sådär rasande, frustrerad och tryckte in alla känslorna ännu djupare inom mig. Som jag alltid gör så fort det handlar om känslor. Jag blir bara så arg så fort ämnet om Honom kommer upp, och jag som alltid kan styra mina känslor eller tankar blir disorienterad; fumlar, tvekar, styr åt ett håll för att sedan vända tvärt och gå åt motsatt riktning. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera det, känslorna.

Till slut efter lite prat och stöttande uppmaning från min underbara mamma ringde jag till min bror. Jag skakade så fruktansvärt mycket, la på, ringde upp, gick runt i cirklar, la på, ringde upp, satte händerna för ansiktet och tog några djupa andetag, lät signalerna gå ända fram den här gången, och till min stora besvikelse var det ingen som svarade. Upprepade proceduren men med samma resultat varje gång- inget svar.

Det gick några dagar. Sen fick jag plötsligt ett sms där det stog "Vem är du?". Numret tillhörde min bror. Jag svarade ärligt och artigt, berättade vem jag var och bad om ursäkt om jag verkat påflugen (antagligen eftersom jag tvekat tusen gånger men varje gång registrerades samtalet och han måste sett det som kanske 10 missade samtal från ett okänt nummer). Fick till svar att han var jätteglad att jag hört av mig och att han tänkte mycket på mig. Vi berättade lite om oss själva, men långt ifrån ens en ordentlig början. En dag efter detta fick jag ett sms från ett annat nummer.

Sms:et var från min pappa. Antagligen måste min bror gett mitt nummer till honom. Han sa att han blev otroligt glad att jag hört av mig till min bror, och att han undrade om han (min pappa alltså) kunde ringa mig?

Jag svarade att det går bra, men jag vet inte hur jag kommer reagera och därför kan jag inte styra över varken det jag säger eller det jag känner. Han accepterade det och dagen efter, runt klockan 12 ringde han.

Att prata med sin pappa för första gången i sitt liv hade jag föreställt mig skulle vara mycket mer... större? Känslosammare? Överväldigande? Smärtsamt? Jag vet inte helt vad det var jag räknat med, men absolut inte på det sättet som jag gjorde.

Jag kände ingenting. Det var inte hemskt och det var inte otroligt. Det kändes varken roligt eller tråkigt, inte sorgligt eller något jag längtat efter. Det vara bara tomt. Som att prata med en kund på jobbet. Och någonstanns här blev jag både rädd och förtvivlad. Över mig själv. Hur kan jag känna ingenting? Absolut inget? Jag visste att jag inte skulle ha några stakra känslor överhuvudtaget, och var helt övertygad att jag skulle bli arg. Men att inte känna något alls, att bara bli helt tom och ihåligt kall skrämmer mig. Väldigt mycket.

Han var så himla känslosam och beskrev hur han kände. Att han skakade i hela kroppen, att han längtat efter detta ända sen jag föddes, att han inte kunde kontrollera tårarna som kom. Egentligen var det väldigt fina och berörande ord han sa, men jag stog bara där utan att känna något. Jag svarade lika ihåligt som jag kände mig att "jaha, vad var det du ville säga". Svarade kort på hans frågor "Hur mådde jag? Vad gjorde jag på fritiden? Hur gick skolan? Hur mådde mamma?".

Jag fick lova honom att vi skulle prata igen, och sen la vi båda på. Efter samtalet fortsatte jag som vanligt med allt, kände inget och när andra frågade hur jag mådde svarade jag förvånat "Bra? Varför skulle jag inte må bra? Hur borde jag må?".

På midsommarafton sms:ade han och frågade om han kunde ringa. Ja det fick han. Den här gången kände jag fortfarande inget, och jag förstår inte vad det är för fel på mig. Varför känner jag ingenting? Inte ens en liten ynka känsla? Han pratade iaf om hur min bror snart ska åka till Tunisien, han undrade vart jag skulle åka i sommar och när jag förklarat att jag varken hade råd eller tid lät han bekymrad och sa "Oj men det ska jag fixa". Då, äntligen, kände jag något! Även fast känslan var ilska, var det fortfarande något. Han ska inte "fixa" något åt mig. Jag klarar mig bra själv, utan någons hjälp! Jag är ju hon, som klarar allt som alla säger är omöjligt.

Han undrade även om vi kunde träffas när jag har semester, vilket är om en vecka, och jag sa att jag skulle kolla kalendern. Även fast jag visste att jag har massor av tid ville jag inte ge honom ett förhastat och ogenomtänkt svar. Vet fortfarande inte om jag vill, samtidigt som en röst säger "Äsch, varför tänker du så mycket? Det är inte värsta grejen. Kör bara, som du alltid gör. Du klarar det. There is nothing to be afraid of."

Jag kommer nog lyssna på den rösten. Lyssna på mig själv och gå på min känsla. För att den har tagit mig ändå dit jag är idag, vilket är en otroligt lång och komplicerad väg. Jag kommer lyssna på rösten och tänka -Det här klarar du Sabina, för att du är stark.

Jag är ledsen för ett så konstigt inlägg mitt bland alla hästinlägg, men det här är verkligen jättekonstigt för mig. Och jag måste skriva någonstans när jag känner att jag inte vill prata direkt med någon. För att prata om känslor har aldrig varit en del av mig, och kommer aldrig att bli.


Kommentarer
Postat av: Emelie

Jag kan inget annat göra än att se upp till dig, vilken människa du är! Jag hade en rätt tuff uppväxt, var med om del och jag förstår ditt tankesätt. För jag är precis likadan, jag stänger allt inom mig och blir arg.



Vi människor är duktiga på att skydda oss själva, antingen medvetet eller omedvetet. Det kan vi göra genom att stänga av alla känslor i situationer vi tycker är obehagliga, konstiga. Det kan ha vart därför du inte kände något när du pratade med din pappa.



Utifrån att döma dina inlägg, så upprepar jag en mening du skrev som jag tycker passar otroligt bra.

"Det här klarar du Sabina, för att du är stark."

2011-06-27 @ 02:49:09
URL: http://semlur.blogg.se/
Postat av: PM

Kämpa på Sabina! Du är en stark tjej, gör som du själv vill och låt ingen annan bestämma! Men kom ihåg att det kan vara skönt att ha någon att prata med, någon att våga lita på. Hoppas det löser sig till det bästa (vilket jag är säker på att det gör, du är en helt otrolig tjej och man kan inte annat än avundas din kämparglöd).

2011-06-27 @ 07:26:36
Postat av: Minna

Oj! Jag förstår att det måste ha känts konstigt, håller tummarna för dig och vilket beslut du än tar så kommer det vara det rätta!

2011-06-27 @ 08:09:27
Postat av: Emma Elfstrand - hästblogg

jag skulle aldrig kunna föreställa mig hur det känns, och det var starkt av dig att ta kontakt! Men jag kan faktiskt förstå att du inte känner så mycket. "Egentligen" är ju din pappa en främling, och dem brukar man ju inte känna så mycket för. Lycka till med allt iaf, du är stark! :)

2011-06-27 @ 09:22:53
URL: http://catago.blogg.se/
Postat av: FRIDA ELMLUND - en hästmänniskas vardag

Jag tycker det är bra att du skriver lite mer personliga inlägg, men lär känna dig på ett helt annat sätt. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, för det gör jag inte och det är jag tacksam för. Jag kan försöka tänka mig in i din situation, men det är inte lätt.

Jag hoppas du snart kan komma på hur du vill ha det :)

2011-06-27 @ 10:39:35
URL: http://fridaelmlund.blogg.se/
Postat av: Sandra

Jag vet hur svårt det kan vara, men tar man inga chanser i livet så får man varken misslyckas eller lyckas i livet heller. Jag tror att det kommer gå bra! :)



Lycka till och om du vill prata är det bara att skriva :)

2011-06-27 @ 10:47:25
URL: http://minridtravare.blogg.se/
Postat av: Karin

Du reagerar helt normalt! Det är bra att du sätter ord på det du tänker och känner för då kan du börja processa tankarna. Livet kallas det!

2011-06-27 @ 11:46:39
Postat av: Jennifer

Kan inte säga att jag förstår dig eller vet hur det är, eller någonting sådant. MEN jag kan tänka mig att det är en väldigt jobbig situation du sitter i. Och jag känner dig inte, men du verkar vara en stark person. Gör som du känner, och det är sant - tänk inte allt för mycket. Saker och ting blir bara förvirrande (det vet jag iaf). Hoppas allt löser sig och att allt är bra med dig! :) Styrke & lycko kramar till dig.

2011-06-27 @ 23:26:36
Postat av: Caroline

förstår att det måste kännas väldigt konstigt..och jag kan också förstå att du inte känner så mycket, det blir ofta så när man har skapat en distans till någon, i detta fallet är det ju inte självvalt.

Förstår att det måste vara jobbigt men hoppas det löser sig till det bästa:)

2011-06-30 @ 11:55:08
URL: http://internationalshowjumping.se
Postat av: Vilja

Oj, det tog verkligen att läsa det där måste jag säga.



Jag har en "okänd pappa". Han försvann innan jag föddes och ville inte ha något att göra med mig de första åren. Jag pratade med honom en gång i telefon när jag var kanske 7, 8 år gammal. Det var läskigt då jag aldrig pratat med honom förut och han pratade skånska, vilket jag aldrig hade hört innan. Efter det har jag inte brytt mig men det senaste året har jag tänkt väldigt mycket på vem min pappa är, då det dykt upp så många frågor som jag inte kunnat svara på då 50% av mig är okänd.



Utan min mammas vetskap försökte jag kontakta honom via mejl. Jag är grym på att söka på google och eftersom han arbetar som regissör och filmpedagog så var det inte så svårt att hitta en fungerande, aktiv mejladress. Första mejlet bestod av bara en mening. Jag väntade flera veckor och sedan mejlade jag ett längre mejl. Fortfarande inget svar. Det fanns ett telefonnummer också men jag vågade inte ringa då jag har telefonfobi, och jag ville inte smsa eftersom jag skickat två mejl och tyckte det kändes lite påfluget. Nu har det gått ett par månader och jag har fortfarande inte fått något svar.



Jag vet att jag har minst två halvsystrar. Och jag måste erkänna att det känns hemskt att aldrig få chansen att ens se dom. Och det känns också jobbigt att veta vem min pappa är, vart han bor, vad han jobbar som, hur gammal han är o.s.v o.s.v. Men endast ha sett en bild som är 5x5 cm stor.



Vad ska man säga, du hade mer tur än mig kanske? Lycka till och var glad att du iaf fick positiv respons. Jag kommer få undra i resten av mitt liv förmodligen..

2011-07-12 @ 16:08:05
URL: http://gatukorsning.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0